“I'm a rollin' stone, all alone and lost
For a life of sin, I have paid the cost
When I pass by, all the people say
Just another guy on the lost highway
Just a deck of cards, and a jug of wine
And a woman's lies makes a life like mine
Oh, the day we met, I went astray
I started rolling down that lost highway”
I sin sång “Lost Highway” (1948) skildrar countrysångaren Leon Payne livet som “hobo”, den resande diversearbetaren, i metaforen att ta “den förlorade motorvägen” mot ett liv i synd. Mest känd är sången i legenden Hank Williams version, den fördärvade alkohol-, drog- och sexmissbrukande familjefadern och artisten sjunger texten med en uppgivenhet som om den var tagen ur hans egen dagbok.
I David Lynchs film “Lost Highway” (1997) förs vi till dess samtids Los Angeles där saxofonisten Fred Madison (Bill Pullman) en kväll får ett märkligt meddelande genom sin porttelefon: “Dick Laurent är död”. Nästa morgon finner hans fru Renee (Patricia Arquette) ett videoband på verandan som visar att någon har filmat deras hus.
Fred berättar för Renee att han under natten haft en dröm om att en kvinna som liknar henne blir angripen. Under tiden tycker han sig se hur Renees ansikte förändras och en gammal blek man tar dess ställe. De får senare ytterligare ett videoband som visar hur någon lyckats ta sig in i deras hem och filmat dem medan de sover. Fred och Renee ringer polisen som verkar obegripligt ointresserade av att hjälpa dem.
Tillsammans besöker de en fest hos Renees vän Andy (Michael Massee). Där dyker den mystiske mannen som Fred såg i sin hustrus ansikte (Robert Blake i sin sista roll) plötsligt upp och börjar tala med honom. Mannen påstår att de har setts tidigare och att han i själva verket befinner sig hemma i Freds hus. När han ringer hem så är det mycket riktigt samma man som han talar med som svarar. Han får sedan veta av Andy att den egendomlige mannen är vän till just Dick Laurent.
Nästa morgon vaknar han ensam och ser att de har fått ytterligare ett videoband som visar honom själv blodig i deras hem bland delarna av Renees styckade kropp. Polisen misstänker att han är mördaren, men själv kan han inte minnas händelsen…
“Lost Highway” var David Lynchs första verk på fem år sedan han avslutat arbetet med den banbrytande tv-serien “Twin Peaks” (1991–1992). Titeln till sin film fick han från en fras Barry Giffords novel “Night People” (1992). Gifford hade också författat förlagan till Lynchs film “Wild at Heart” (1990) och det två bestämde sig för att skriva den nya filmen tillsammans.
Egentligen är “Lost Highway” två skilda berättelser som på ett intrikat och förunderligt vis flätas samman. Den ena handlar om saxofonisten Fred och den andra om den unge mekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty) som lär känna gangstern Mr. Eddy (Robert Loggia), även känd som pornografen “Dick Laurent” (!). Dennes älskarinna, Alice Wakefield (också Patricia Arquette), får sin bil reparerad av Pete och passar då på att bjuda ut honom på middag och de inleder en affär. För att komma undan Eddys grepp föreslår hon att de ska råna hennes vän Andy (!) och fly staden.
Lynch och Gifford inspirerades av den uppmärksammade och infekterade rättegången 1994 mot fotbollsspelaren och superkändisen O. J. Simpson, anklagad för att ha mördat sin exfru Nicole Brown Simpson och hennes vän Ronald Goldman. Simpson friades i ett spektakulärt fall som ställde många frågor kring rasmotsättningar och korruption i “Änglarnas stad”. Den inledande scenen där Fred får det mystiska meddelandet om Laurents död kom från en verklig händelse då någon misstog Lynchs adress för skådespelaren David Lander i Los Angeles.
Lynch hade svårt att få något amerikanskt filmbolag att tro på hans egendomliga film, men franska Ciby 2000 gick i stället in med pengar. I kommersiellt hänseende gjorde amerikanerna en riktig bedömning. “Lost Highway” visades bara i tre veckor på biograferna och spelade in knappt 70 miljoner kronor i dagens penningvärde, men kostade hela tre gånger mer att producera.
Bill Pullman hade sin “storhetstid” som skådespelare då med roller i filmer som “Sömnlös i Seattle” (1993), “Casper” (1995) och “Independence Day” (1996). Patricia Arquette, som långt senare skulle få en Oscar för sin roll i Richard Linklaters vackra “Boyhood” (2014), var också en skådespelerska i ropet, hon slog igenom stort i Tony Scotts och Quentin Tarantinos “True Romance” (1994) och Tim Burtons “Ed Wood” (1994).
Lynch använde sin vanliga teknik att ge ett minimum av information om filmens helhet till skådespelarna för att få dem att framstå lika vilsna som publiken inför hans gåtfulla verk. Legenden Blake (“Med kallt blod” (1967) och tv-serien “Baretta” (1975–78)) begrep ingenting, men kom ändå att utgöra filmen mest obehagliga inslag, en figur som kom närmast helt ur hans egen fantasi.
Likt Lynchs andra filmer är “Lost Highway” förstås en överväldigande visuell upplevelse. Trots häpnadsväckande ting som rena fysiska metamorfoser av människor framför våra ögon så användes inga datoreffekter, utan allt trickfilmande skapades genom fotografen Peter Deming avancerade kameratekniker och klippningar. Lynch anlitade honom just för hans förmåga att skapa surrealistiska stämningar i sitt foto. Genom sitt särskilda sätt att arbeta med skärpa och ljussättning frammanar Deming en kuslig värld där vi hela tiden befinner oss i en skräck inför vad som ska kliva fram ur skuggorna och blir osäkra på vad det ens är vi ser. Han skapar en konstant obehaglig upplevelse av att det finns andra riktiga skeenden som pågår bakom fernissan.
Musiken spelar stor roll i “Lost Highway” och filmen kan ur det hänseendet närmast betraktas som ett populärkulturellt tidsfenomen. Som i så många andra av Lynchs produktioner var det den nyligen bortgångne geniet Angelo Badalamenti som skrev en stor del av musiken, som vanligt handlar det om en sorts både underfundigt krypande och kuslig jazz. Den blandas i filmen med den engelsk rockmusikern Barry Adamson (The Buzzcocks, Nick Cave and the Bad Seeds, Iggy Pop med flera) just rockigare teman. Dessutom bidrog fler av tidens mest populära rockartister med musik till filmen, Trent Reznor, frontman i industrirockbandet Nine Inch Nails spelade in ett par låtar speciellt för filmen, det gjorde även skräckrockaren Marilyn Manson liksom rockgruppen Smashing Pumpkins. I filmen hör vi också musik av David Bowie, Lou Reed och den tyska metalgruppen Rammstein. Den mest vackra och romantiska scenen kröns av det brittiska musikkollektivet This Mortal Coils version av Tim Buckleys “Song To the Siren” sjungen på glimrande skotska av sopranen Elizabeth Fraser, även kallad “Guds röst”. Filmens soundtrack fick ett större genomslag än filmen och placerade sig på en sjundeplats på Billboardlistan.
“Lost Highway” är ett slags kollage av och en hommage till filmkonstens historia. Från 1910- och 20-talets tyska expressionister ser vi spår av lekar med ljus och mörker och skarpa kontraster, trickfilmning och extrema perspektiv i kameravinklarna, symboliskt skådespeleri (Blakes mystiska man påminner mycket om expressionisternas kusliga skurkar och monster) och symboliska handlingar får berätta historien. Den franska nya vågen från 50- och 60-talet känner vi igen i det ironiska och experimentella berättandet med fragmenterad, motsägelsefull handling som väcker fler frågor än den ger svar.
Framför allt knyter Lynch an till 40- och 50-talets film noir. Saxofonisten Fred är en typisk sådan hjälte som befinner sig i en fördömd och ödslig värld som präglas av excesser i sex, mörker och våld. Arquette gör också rollen som en arketypisk femme fatale som förför och förleder män ner i fördärvet.
Flera klassiska filmer ur genren kan nämnas som förlagor till “Lost Highway”. I Martin Goldsmiths “Farlig omväg” (1945) möter vi också en nattklubbsmusiker (spelad av Tom Neal) som upptäcker en mörk och cynisk värld under Hollywoods yta. Robert Aldrich “Natt utan nåd” (1955) spelar Ralph Meeker privatdetektiven Mike Hammer som förförs och förgörs av den psykiskt labila femme fatalen Christina Baley (Cloris Leachman) och den kretsar också kring mystiska meddelanden och identitetsskiftningar.
Den mardrömslika stämningen känner vi igen från Maya Derens experimentella kortfilm “Meshes of the Afternoon” (1943) och i Alfred Hitchcock i “Studie i brott” (1958) utforskas på samma vis hur män får föreställningar och känslor för kvinnor som egentligen är deras egna drömmar och inte minst ser vi Kim Novak spela två kvinnor vars identiteter flyter samman.
Lynch hämtade inspiration från matematiken och skapade sin film som om den vore ett möbiusband, det vill säga en slags evigt pågående berättelse och att den egentligen inte är orienterbar för oss. Den slovenske marxistiske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek hävdar att Lynchs möbiusband har likheter med den psykoanalytiska processen, i varje film låter han sina karaktärer återvända till fraser, traumatiska händelser och budskap i en upprepande loop som påminner vilka de egentligen är till dess att de inser illusionen de befinner sig i. På så vis klyvs identiteter och Lynchs karaktärer tycks leva i flera världar samtidigt. I deras vardag är de förfrämligade i tillvaron och känner ingen tillit till den, i mardrömmarna möter de deras djupaste mörka djuriska fantasier och passioner fyllda av sexuella perversioner och våld. Lynch gräver inom oss efter det vi inte vill kännas vid i våra mörkaste drömmar.
“Lost Highway” mottogs med blandad kritik när den gick upp på biograferna 1997. En del recensenter såg en snygg postmodern design med läckert foto, suggestiv musik och ruggiga stämningar, men vände sig emot den osammanhängande handlingen. En vacker, men känslomässigt tom film, en medioker thriller som endast ville provocera. Man såg inte samma djup hos Lynch som i det banbrytande mästerverket “Blue Velvet” (1986).
Lynch försvarade sig mot invändningarna mot det grafiska våldet och filmens sexuella teman att han integritetsfullt bara var ärlig mot sina egna kreativa idéer och fantasier. Och många kritiker älskade också filmens mörker och gåtfullhet, att det sant rysliga med den var att Lynch överskrider all logik och vardaglighet till något förunderlig som är så obehagligt att vi själva blir osäkra på vad gränsen mellan det verkliga och “öververkliga” går.
En del betraktade det som att Lynch återvände till den expressionistiska möte mellan ljud och bild som förundrade världen i hans experimentella debutfilm “Eraserhead” (1977) och med tiden har också “Lost Highway” uppnått närmast unisont uppskattande bland filmkännare. Lynch låter sin surrealism eskalera och skapar några av sina mest kusliga visioner när han leder oss in i ett mysterium som förr eller senare måste bli en konstnärlig återvändsgränd. I dag betraktas den som en förebådande film för hans mästerverk “Mullholland Drive” (2001) och utgör tillsammans med “Inland Empire” (2006), som tycks bli hans sista långfilm, ett utforskande av Los Angeles ikoniska topografi och Hollywoods sjuka inre, en slags uppgörelse och dekonstruktion av hela den amerikanska filmtraditionen. Steg för steg bryter Lynch ner och upplöser konstartens form till dess att den helt imploderar i “Inland Empire”.
Mest belysande för gåtan “Lost Highway” är ändå österrikiskorna Olga Neuwirths och Elfriede Jelineks operaversion med samma namn från 2003. Kompositören Neuwirth och författaren och Nobelpristagaren Jelineks opera brukar betraktas som en av 2000-talets främsta och på samma vis som Lynch har de både kritiskt och ironiskt skildrat frågor kring tillvarons motsägelser, den personliga identitetens instabilitet och det moderna kapitalistiska samhällets objektifiering av människan med dess underordnande kulturella klichéer och besatthet av sex och våld.
I kväll visas filmen “Lost Highway” på Filmstaden i Linköping och Norrköping, se den!