Dokumentär
CCC
Efter dig
Regi: Marius Dybwad Brandrud
Visas i Linköping, Norrköping
Det senaste tillskottet i det svenska vitala och nyskapande dokumentärfilmslandskapet är Marius Dybwad Brandruds film om sin norska mamma. Som filmfotograf åt bland andra Ruben Östlund ("De ofrivilliga", "Play") har han vunnit en Guldbagge och onekligen utvecklat en egen visuell stil. När han nu även regisserar är det innerligt gjort.
Väder och vind
Mamma Nina står aldrig still, till en början är det nästan svårt att ens få syn på henne eftersom hon blir filmad snett bakifrån eller med avkapat huvud. Hon fixar mat, ställer fram ljus, dukar upp med färska snittblommor. Hon yrkesarbetar, tränar, är vänligheten själv och vårdar sin döende far. Genom en varsam korsklippning mellan tiden då morfar Jens lever och sedan är borta tydliggörs tomheten i exempelvis en obäddad säng där det alldeles nyss fanns liv.
De långa tysta pauserna mellan moderns och hennes fars småprat om väder och vind och vad man ska äta inbjuder till eget grubbleri. Så märkligt det är att man upprätthåller en sådan vardaglighet in i det sista trots att döden är så ofattbar. Varför är det så svårt att tala ur hjärtat? Fast det kanske framgår ändå, vad man verkligen känner? Och hur ska man värdesätta det sisyfosarbete som mamma Dybwalds liv är så präglat av?
Nära och kära
Det privata i "Efter dig" blir allmängiltigt, med stor igenkänning för alla (medelålders kvinnor) med äldre anhöriga.
Men frågan är om det här stoffet verkligen räcker till för en hel långfilm, rent innehållsmässigt påminner den om en Alice Munro-novell fast utan den där riktiga fördjupningen som hon lyckas förse sina karaktärer med. Bara vid något enstaka tillfälle lyckas Marius Dybwad Brandrud fånga mammans alldeles oförställda ansiktsuttryck, där hon skrattar till ett tv-inslag men ser genuint ledsen ut.
Trots det blir "Efter dig" ändå en poetisk hyllning till alla dessa vardagshjältar till kvinnor som lägger all sin energi på att ta hand om sina nära och kära. (TT)
MIRANDA SIGANDER