127 timmar är baserad på verkliga händelser och handlar om klättraren Aron som ger sig ut på en ensam exkursion i Utah i USA. Det skulle vara en enkel dagstur och han har bara det allra nödvändigaste, och en videokamera, med sig. I en trång passage rubbar han en sten och trillar ner. Stenen klämmer fast hans arm och där är Aron fast.
Filmen är regisserad av den engelske regissören Danny Boyle som blev känd genom dundersuccén "Trainspotting". Det var en påtänd skotsk dramakomedi med ett energiskt bildspråk. Sedan dess har Boyle gjort film inom många olika genrer och förra året hyllades hans "Slumdog Millionaire" på Oscarsgalan. ("127 timmar" är i år nominerad till 6 Oscars).
Men i vilken genre han än jobbar så har hans filmer nästan alltid ett energiskt bildspråk. Boyle gillar snabba klipp, färger och rörelse. Det blir extra tydligt i "127 timmar" vars berättelse är så pass orörlig.
Filmen består till största del av att skådespelaren James Franco sitter fast. Franco är duktig och engagerande och ger karaktären liv. Boyle försöker sedan ge ännu mer energi åt sin begränsade berättelse och lilla ensemble genom att göra spännande klipp och drömliknande återblickar. Han iscensätter de tankar som säkerligen for genom den verklige Arons huvud när han stod där, fastkilad.
Det är snyggt och det har ett driv men det gör också filmen lite tunnare än jag räknat med. Danny Boyle berättar filmen som en actionhistoria, hur motsägelsefullt det än låter. Det jag saknar är lite vila när vi även får känna av den desperation och uppgivenhet som Aron måste ha känt genom att stå där i grottan, dag ut och dag in. Det känns som något en annan typ av regissör hade fokuserat mer på. Kanske hade det gett historien lite mera djup.