Filmrecension: Finstämt om livsnjutaren Tove

Det finns ett uttryck på finska – pakkoruotsi – som betyder ”tvångssvenska”. Det används i politiska kampanjer för att slopa kravet på att finskspråkiga finländare ska lära sig svenska i skolan. Kampanjsymbolen är en figur som slänger bokstaven Å – som inte används i finskt skriftspråk – i en papperskorg.

Det ökade motståndet mot svenskan (som är modersmål för fem procent av Finlands befolkning) har också märkts i den finska filmen. När kompositören Jean Sibelius och konstnären Helen Schjerfbecks liv filmatiserades på 2000-talet, talade dessa finlandssvenska ikoner plötsligt finska. I en film om det legendariska proggskivbolaget Love Records från 2016 pratade man till och med finska på den anrika svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladets redaktion.

Bakom denna historierevisionism stod en rädsla för att skrämma bort 95 procent av befolkningen – men det går inte att komma ifrån att den finska biopubliken utan problem kan läsa textremsor i Hollywoodfilmer.

I ljuset av den debatten känns det nästan som en rebellhandling när Tove Jansson (spelad av Alma Pöysti) låter undslippa att hon avskyr att tala finska, i Zaida Bergroths film ”Tove”. I berättelsen om Janssons tillvaro i efterkrigstidens Helsingfors får finlandssvenskan klinga klart i alla tonarter.

I filmen möter vi en 31-årig livsnjutare som dansar sig igenom nätterna, men som också har svåra grubblerier om sitt konstnärskap. Hon säljer inga tavlor och får inga stipendier, och krumelurerna i skrivbordslådan – de som ska bli Snusmumriken, Mårran och alla andra älskade muminfigurer – vågar hon inte ta på allvar, eftersom pappa skulptören inte tycker att de är konst.

Mitt i denna kreativa kris klyvs hennes hjärta mitt itu, när hon förälskar sig i teaterregissören och överklassflickan Vivica Bandler (Krista Kosonen) samtidigt som hon har en relation med den åländske politikern Atos Wirtanen (Shanti Roney). Hon måste hitta sig själv, både i kärleken och i konsten.

Filmen har en visuell lågmäldhet, ett gråmjukt inomhusljus (signerat ”Apflickorna”-fotografen Linda Wassberg) som gör filmen mindre inställsam än det klassiska idolporträtt som de flesta biografiska filmer tecknar. Berättelsen lutar sig mer mot stämningar och sinnestillstånd än något tydligt dramatiskt driv – som ett stycke impressionistisk musik, med tydligt finlandssvensk melodi.