James Dean i rollen som den rebelliske Jim Stark i "Ung rebell" från 1955.
“Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
And in the darkened underpass
I thought, "Oh God, my chance has come at last"
But then a strange fear gripped me
And I just couldn't ask…”
Så sjöng Manchesterkvartetten The Smiths sångare Steven Patrick Morrissey i “There is a Light That Never Goes Out” (1986), den (objektivt sett) bästa poplåten som spelats in. Morrissey antar rollen som den förvirrade och avvikande tonårspojken John “Plato” Crawford (Sal Mineo Oscarsnominerades för rollen) som i Nicholas Rays klassiker “Ung Rebell” (1955) avgudar och närmast erotiskt idealiserar den nyinflyttade ynglingen Jim Stark (James Dean) som rebelliskt vänder upp och ner på medelklassidyllen där de lever.
En natt möter de varandra på polisstationen, Jim har gripits för att ha varit berusad på offentlig plats och Plato för att ha dränkt en kull hundvalpar. Där träffar de också den vackra Judy (även Nathalie Wood Oscarsnominerades för sin roll), en upprorisk tonårsflicka som har brutit mot föräldrarnas utegångsförbud.
De finner varandra i sina respektive utanförskap. Jim känner sig missförstådd av sina timida och alltför förstående föräldrar. Judy försöker desperat fånga sin fars intresse och börjat spöka ut sig i utmanande kläder och beter sig gränslöst för att han åtminstone ska bry sig så mycket om henne att han kallar henne “snuskig slampa”. Plato, som har övergivits av sin far som liten, lämnas konstant ensam av sin mor med bara hushållerskan som sällskap.
Deras vägar korsas snart igen. Jim börjar på samma gymnasieskola som Judy, men hon hänger med innegänget och är tillsammans med dess ledare, den våldsamme Buzz Gunderson (Corey Allen). Buzz känner sig hotad av den främmande Jim, som i sin tur söker uppmärksamhet och försöker passa in. Utstött blir han snart vän med den mobbade Plato som ser upp till Jim och blint förälskar sig i honom som åtminstone en fadersfigur och rebellisk hjälte. Samtidigt har Judy i smyg börjat intressera sig för den mystiske Jim…
Med sin film “Ung rebell” förflyttade Nicholas Ray den amerikanska socialrealismen från att skildra förfallet i storstädernas slum till att berätta om tonårsångest och frihetslängtan i det ordnade medelklasslivet i de välmående villaförorterna. “Ung rebell” bygger på psykologen Robert M. Lindners bok “Rebel Without a Cause” (som är filmens engelska titel), “Rebell utan ideal”, från 1944 som egentligen beskrev fenomenet med psykopatiska ungdomar. Men i Rays händer blev psykopaten i stället en sociologisk arketyp för samtidens förvirrade och nihilistiska ungdom och deras strävan efter en ny identitet i efterkrigstidens hedonistiska konsumtionskultur.
Rökarna Nicholas Ray och James Dean när det begav sig.
Filmen fick blandat mottagande bland kritikerna, men blev en kassa- och publiksuccé när så många ungdomar världen över identifierade sig med karaktärerna i den. Invändningarna mot “Ung rebell” var att den var för långsökt melodramatiskt, långsam och rörig i sin handling, samtidigt som den kritiserades för att vara våldsam, brutal och obehaglig med sina knivdueller och livsfarliga bilrace. Dessutom uppfattades den som alltför vacker och romantisk i sin estetik, Ernest Hallers närmast överdådigt sköna foto (han var då redan legendarisk genom sitt arbete med Victor Flemings klassikern “Borta med vinden” (1939)) rimmade dåligt med Rays krassa socialrealistiska ambitioner.
Samtidigt var många imponerade av den unge Dean och hans sätt att spela den plågade Jim Stark. Andra fann honom klumpig i sitt spel och hävdade att Dean bara apade efter stjärnan Marlon Brando, som faktiskt provspelade för ett tidigare försök att filmatisera Lidners bok och som framför allt själv blev ikonisk som rebell i rollen som motorcykelknutten Johnny Strabler i László Benedeks drama “Vild ungdom” (1953).
Samtidigt hade Ray onekligen fångat samtidens amerikanska tonåringarnas upplevda vilsenhet och nihilism. I tidens anda andades filmen av socialingenjörsideologi, kärnfamiljens tid var över och nu skulle byråkrater och tjänstemän vägleda och lägga livet till rätta för ungdomen i stället för deras hopplöst ålderdomliga föräldrar. Och konflikten mellan äldre amerikaner och 30- och 40-talisterna uppfattades som ett betydande samhällsproblem.
“Ung rebell” var dessutom en provocerande film som censurerades i flera länder. I Storbritannien klipptes de våldsamma scenerna bort, i Nya Zeeland förbjöds den helt för att inte “förleda” ungdomen liksom i Francisco Francos Spanien dit den i hemlighet smugglades in för privata visningar. I dag är “Ung rebell” en given klassiker som en av de bästa filmerna som spelats in och ingår i det amerikanska Kongressbibliotekets samling över kulturhistoriskt och estetiskt ovärderliga verk.
James Dean blev ikonisk i rollen som rebellen Jim Stark i Nicholas Rays klassiker "Ung rebell" (1955).
Dean gick bort endast 24 år gammal i en bilolycka redan innan filmen började visas och uppnådde förstås på så vis ikonstatus. Han blev en slags martyr och symbol som många ungdomar i samtiden identifierade sig med i sin känsla av inte vara förstådda av vare sig sina föräldrar eller samhället. Men det handlade också om Deans unika stil, hans sätt att uttrycka sårbarhet och en dödligt desperat längtan efter kärlek har inte bara har inspirerat stora amerikanska skådespelare som Martin Sheen (i synnerhet i Terrence Malicks klassiker “Det grymma landet” (1973)), Robert De Niro, Johnny Depp, Nicolas Cage och Leonardo DiCaprio. I sin gränsöverskridande och närmast androgyna framtoning kom att också att influera pop- och rockartisters scenuttryck och han har ibland nämnts som den förste riktige rockstjärnan, även rock’n’roll inte ens ljöd i hans filmer. Elvis Presley, Eddie Cochran, Gene Vincent, Buddy Holly, Bob Dylan och framför allt David Bowie hör till dem som ville efterlikna honom
Fast filmens kanske mest spännande gestalt är ändå den 13-årige Plato, numera beskriven som filmhistoriens förste homosexuelle ungdomskaraktär (trots hans uppenbart platonska koppling), som i sin gränslösa förälskelse i Jim går ett sorgligt öde till mötes.
“To die by your side, well, pleasure the privilage is mine,
There is a light and it never goes out, there is a light and it never goes out…”
Sjunger Morrissey till smäktande synthstråkar. I kväll visas “Ung rebell” av Mjölby Filmstudio på Centrumbiografen i Skänninge, maka er dit och se den!