Förföriskt påkostad utan nerv

Så även i denna späckade roman, som gjorde Marianne Fredriksson till ett svenskt bokunder långt innan Camilla Läckberg ens börjat på högstadiet. Och här har Lisa Ohlin valt att koncentrera berättelsen på just titelpersonen Simon, vilket är en väl utförd balansakt.

Han växer upp hos en arbetarfamilj vid havet utanför Göteborg. Men de strävsamma Karin (en icke-sjungande och övertygande Helen Sjöholm) och Erik (den nye, men enormt trevlige, bekantskapen Stefan Gödicke) är inte hans biologiska föräldrar, vilket de inte berättar. Som svepskäl håller de fast vid att hans judiska arv är ett problem mitt under brinnande världskrig. Det har de ju en poäng i, men visst finns här andra rädslor som också styr.

Som faktumet att Simon växer i en helt annan riktning än vad de önskar. Simon vill studera, lyssna på klassisk musik och verkligen inte slita ut sina händer.

Han spelas med den äran, både som barn av Jonatan S Wächter, och som yngling av Bill Skarsgård, som med sitt känsliga spel har vuxit in i sin roll som svensk films mesta affischnamn i kategorin ung manlig stjärna.

Lisa Ohlin har också (tack och lov) dragit ner på det nyandliga drag som utmärker Fredrikssons roman. Men här finns en mycket vacker naturromantisk vurm, som när Simon lever i symbios med en stor ek i stället för att umgås med människor.

Just den ömsom karga, ömsom omfamnande naturen spelar en viktig roll i filmen och det påkostade, pampiga gör den konstant visuellt njutbar.

Det ser helt enkelt dyrt ut, på ett förföriskt Hollywood-sätt.

Men, och nu får Marianne Fredriksson-älskare där ute ursäkta, själva historien är trots sitt potentiellt laddade stoff förvånansvärt slätstruken. Det är mysigt, men ganska tomt. Problem uppstår, någon blir upprörd men dramatiken uteblir.

Även om romanfansen har fått en väl inslagen tidig julklapp så har ingenting som Lisa Ohlin tillfört eller skalat bort ändrat på det faktumet. (TT Spektra)