Drama
Regi: John Curran
I rollerna: Mia Wasikowska, Adam Driver, Rolley Minutma
Visas i Linköping och Norrköping
Vem drömmer inte om att stänga sitt trådlösa nätverk och dra iväg på egen hand ett tag? I våra tjattriga tider är det lätt att sympatisera med Robyn Davidson, vars inställning till mänskligt sällskap får Greta Garbo att kännas som en Lasse Kronér.
1975 påbörjade hon förberedelserna för en solofärd genom Australiens öken, med fyra kameler och sin hund Diggity som sällskap.
En enda person, på fysisk och mental resa, kan skapa filmmagi. I "Gravity" slutade Sandra Bullock aldrig att engagera och i mötet mellan en klippskreva och en arm karvade James Franco fram en av sin karriärs mest framgångsrika roller i "127 timmar".
Mia Wasikowska ("Alice i underlandet") har fått massor av beröm för sitt porträtt av den verkliga Robyn Davidson men jag tycker mest att hon är precis så där surmulet trumpen som hon brukar vara. Möjligen mer skitig och solbränd.
En berättarröst förklarar hennes drivkrafter inledningsvis, men särskilt mycket information om Robyns inre utveckling under färden får vi inte. Fotografen Rick (Adam Driver) från sponsorn, tidskriften National Geographic, dyker upp då och då för att fotografera, vilket skapar berättarteknisk friktion, och inte minst frustration hos Robyn. Hon får också sällskap av urinvånaren Eddy längs vägen men vad som egentligen hände inuti henne under alla de 2 700 kilometerna, det får man nog läsa i hennes självbiografi.
Till skillnad från i "Gravity" och "127 timmar" står inget på spel och "Tracks" blir mest yta. Den är visserligen himla snygg. Fotot är stundtals fantastiskt och miljön i västra Australien är stenhård, vacker och förföriskt inbjudande.
Det blir givetvis heller aldrig tråkigt när kameler är inblandade. Men ett "makalöst äventyr", som det annonseras om i pr-materialet, är "Tracks" inte. (TT)