Animerad barnfilm
Regi: Steve Loter
Svenska röster: Hilda Henze, Susanne Thorson, Sarah Dawn Finer.
När jag var liten var Tingeling en störig älva som mest ställde till besvär. När Wendy, den enda (!) andra tjejen i de försvunna pojkarnas värld dök upp, blev de genast rivaler om Peter Pans gunst. Ur det perspektivet är det enormt glädjande att barn nu för tiden får möta en påhittig, småtokig och snäll Tingeling, som dessutom ingår i ett helt gäng av käcka tjejälvor. De är kompisar och de är fullkomligt ointresserade av Peter Pan. Han finns inte ens med i bilden. Glädjande nog är inte alla älvor heller vita och blonda, här finns alla färger även om någon annan form än timglas trist nog inte finns representerad.
Den här gången handlar det om Tingelings kompis, djurälvan sVinka. Hon har ett stort hjärta och det brukar sätta henne i klistret när hon tar sig an djur som skulle kunna vara farliga.
En dag, efter att en grön komet synts över himlen, hittar Vinka ett nytt djur som inte liknar något hon sett förut (men som alla föräldrar i publiken kan se härstammar från lyckodraken Fuchur från ”Den oändliga historien”). Han döps till Gruff och även om han är lite läskig verkar han också snäll innerst inne. De stenhårda spejarälvornas ledare Nyx är dock oroad över kometen och hon nosar upp en gammal legend om det mystiska djuret, som plötsligt framstår som ett hot mot Älvdalens existens.
Hur mycket jag än applåderar nya Tingeling och hennes vänner måste jag samtidigt konstatera att storyn den här gången är i tunnaste och framförallt dystraste laget. Mycket av humorn och påhittigheten som präglat i alla fall de två senaste filmerna om Älvdalen saknas.
Även om pojkarna och flickorna som var inbjudna till pressvisningen satt som små ljus och följde den stundtals riktigt läskiga dramatiken, hoppas jag på mer fantasifulla upptåg och mindre domedagsstämning nästa gång.