Popgruppen CHAM! uppträder i filmen "Perfect Blue".
Satoshi Kon lämnade världen alltför tidigt. För tolv år sedan tog cancern honom endast 46 år gammal, men då hade han redan satt ett djupt avtryck i filmhistorien.
Kon var influerad av japanska mästerregissörer som Yasujiro Ozu och Akira Kurosawa, men också tecknare som Osamu Tezuka (“Astro Boy”), Leiji Matsumoto (“Space Battleship Yamato”), Katsuhiro Otomo (“Akira”), Hayao Miazaki (“Spirited Away”, “Min granne Totoro”). Det genomgående temat i hans skapande var den flytande och inte alls givna uppdelningen mellan fiktion och verklighet.
I kväll visar Filmstaden i Linköping och Norrköping hans klassiska debutfilm “Perfect Blue” (1997) igen (passa på, ingen strömningstjänst visar den). Vi får möta Mima Kirigoe, en japansk popstjärna som lämnar sin grupp CHAM! för att satsa på att bli skådespelerska. Hon förföljs av en besatt beundrade som kalla sig Me-Mania som inte gillar att hon överger sin oskyldiga image för thrillerserien ”Double Bind” där hon spelar en strippa som blir gruppvåldtagen.
En dag får hon ett brev i vilket hon blir uppmanad att kolla upp hemsidan “Mimas rum” på det nya fenomenet ”internet”(!). Hon finner olustigt nog en blogg, en öppen dagbok, som innehåller detaljer ur hennes vardag och till med hennes egna tankar!
Mima gör en fruktansvärd upptäckt i mardrömslika "Perfect Blue".
Mima känner sig obekväm med rollen i “Double Bind” och våldtäktscenen påverkar henne mentalt. Hon kan inte släppa “Mimas rum” och börjar bli paranoid. Mima tycker sig se Me-Manis var hon än befinner sig och får svårt att separera sin karaktär i serien från hennes eget liv. Plötsligt börjar människor omkring henne att bli brutalt dödade under mystiska omständigheter och Mima, som inte längre litar på sitt eget minne, får för sig att det är hon själv som utför morden.
Skådespelerskan och föredetta popstjärnan Mima blir förföljd i filmen "Perfect Blue".
Vem är jag? Den kluvna personligheten och jakten på sin egen identitet är temat i "Perfect Blue".
“Perfect Blue” påminde inte om något annat när den först visades 1997, ingen animerad film hade på samma vis tagit den psykologiska thrillerns form. Den för tankarna till skräcknestorn Alfred Hitchcock och på sätt och vis påminner den om sin samtids många seriemördarskildringar, som Jonathan Demmes ”När lammen tystnar” (1991), Paul Verhoevens ”Basic Instinct” (1992) och David Finchers ”Seven” (1995), men Kon gjorde något helt eget när han frångick fascinationen för gärningsmannens dunkla motiv till offrets inre verklighet.
Satoshi Kons "Perfect Blue" förändrade filmkonsten när den först visades 1997.
Kons film är förstås en kommentar om hysteriska japanska fans med extremistisk idoldyrkan, det är en kritisk reflektion av vår passivt betraktande kultur, inte minst en uppgörelse med “den manliga blicken” och patriarkal voyeurism, men framför allt ifrågasätter han våra uppdelningar mellan dröm och verklighet, minnesbild och faktum, vår egen identitet och andras. Gränserna löses upp och allt flyter samman. Vi kan i dag se hur Kon tidigt såg vart internet skulle bära hän, hur vi kan bli andra eller rent av oss själva på nätet och hela den sfär av ”personligheter” som sociala medier givit upphov till.
Som tecknare var Kon i grunden strängt naturalistisk, han vill först återge verkligheten så som vi känner den, men så precis när bilden stelnat i det bekanta så börjar den röra sig mot det främmande och rent skrämmande. Det blir smutsigt, skakande och rent mardrömslikt. Kon var djupt influerad av den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung och den yttre verkligheten får spegla den inre, splittrad, kluven, motstridig.
“Perfect Blue” blev oväntat en succé när den spreds via festivaler världen över och visades i över 50 länder, däribland Sverige. Den fick stor betydelse för 2000-talets stora filmskapare, som Guillermo del Toro (”Pans labyrint”, ”The Shape of Water”) och Darren Aronofsky (som också skrev ett ömt och personligt avskedsbrev till Kon när han gick bort), vars Oscarsbelönade filmer “Requiem for a Dream” (2000) och “Black Swan” (2010) i både estetik och tematik är starkt inspirerade av “Perfect Blue”. Christopher Nolans drömska “Inception” (2010) kan betraktas som en hyllning till Kons filmskapande.
I dag upplevs “Perfect Blue” lätt överdriven i sin animation, men mystiken består och har tätnat med tiden. Den betraktas alltjämt en av de bästa animerade filmerna någonsin och är ofta nämnd som en av 90-talets bästa filmer över huvud taget.