Dramakomedi
Regi: Matthew Warchus
I rollerna: Bill Nighy, Imelda Staunton, Dominic West med flera
Det finns en slags gruvstrejksväxel i brittisk film som när den läggs in skapar måbra-injektioner på hög nivå. ”Brassed off” (1996), ”Allt eller inget” (1997) och ”Billy Elliot” (2000) är exempel på varma, roliga filmer med socialt patos i den här traditionen.
Och även om ”Pride” inte är riktigt lika helgjuten (det saknas en dos välbehövlig svärta) är den en medryckande uppvisning i klassiskt brittiskt mys.
”Pride” handlar om den osannolika koalitionen mellan en grupp gay-aktivister från London och ett utsatt gruvsamhälle i södra Wales under den långa, plågsamma strejken 1984-85 då Thatcher satte hårt mot hårt.
Några drivande personer lyckas komma över sina fördomar och märker att det finns mycket som förenar gruppernas olika kamper. Och så föds en vacker och solidarisk vänskap.
Givetvis sker inte detta utan problem och här finns alla obligatoriska ingredienser. Eller klyschor om man så vill: De ignoranta gruvarbetarna som tycker att det är äckligt med bögar, den unga killen som inte kommit ut och ljuger för sina föräldrar samt riviga fruntimmer på landsbygden som är hela samhällets stöttepelare.
Skamlöst tårframkallande scener blandas med ung optimism och gammaldags solidaritet. Det hade kunnat bli helt outhärdligt men det funkar. För att fullt ut kunna ta till sig den här filmen måste man dock svälja sin cynism och bara köpa scener som när den flamboyanta Jonathan (Dominic West) frälser de skeptiska gruvarbetarna med sin fräna och livsbejakande discodans.
Det är det värt. När vi i dag har snöat in på individualism, representationsiver och samhällsdebatter som handlar om att exkludera blir ”Pride” en påminnelse om att det är fullt möjligt för utsatta grupper att se förbi sina olikheter och finna gemensam styrka.
Det budskapet är hoppingivande, höjer betyget på stört och gör förmodligen ”Pride” till årets bästa julfilm.