Känns aldrig på djupet

Det är dags för ytterligare en dramatiserad berättelse om en känd människas liv. Så nu gäller det att, lex "Monica Z", hålla tungan rätt i mun. Historien som berättas handlar om prinsessan Dianas sista två år i livet, då hon träffade hjärtkirurgen Hasnat Kahn och blev kär.

Dodi Al Fayed, som också omkom i bilolyckan i Paris 1997, var enligt den här filmen bara en rebound, som Diana använde sig av för att göra Hasnat svartsjuk. Problemen radade upp sig när Diana försökte bygga ett liv med honom. Det var svårt att få ihop hans tillvaro, som hårt arbetande och mycket privat hjärtkirurg från en konservativ pakistansk överklassfamilj, med hennes liv som världens mest berömda kvinna.

Filmen tar klart och tydligt Dianas parti men till skillnad från "Monica Z" funkar stoffet inte lika bra som underhållning helt oavsett vad som är sant eller inte.

I Storbritannien, där såret efter Dianas död fortfarande inte verkar ha läkt, har filmen orsakat kontroverser. Ur ett mindre laddat Diana-perspektiv är de hårdaste sågningarna svåra att förstå även om dialogen bitvis är outhärdligt styltig och historien utdragen. Ibland känns den som hämtad ur Mitt livs novell där alla inblandade beter sig som små osympatiska barn.

Men Naomi Watts kämpar hårt för att skapa en egen Diana, och lyckas också ganska bra. Det finns några fina scener som illustrerar hur ensam hon var i sin gyllene bur till tillvaro. Det går hand i hand med vad som måste vara filmens syfte; Diana-terapi för en publik som vägrar se sin älskade prinsessa ur något annat perspektiv än offrets eller möjligen helgonets.

Filmen frossar verkligen i sorgsenhet men får så svårt att ta sig ur sin trubbigt melodramatiska formel att den aldrig känns på djupet. Förutom precis i slutet, när den med all säkerhet verkliga verkligheten gör sig påmind. (TT)