Det spelar ingen roll att familjen Dover är religiös och har källaren full av överlevnadskit. Katastrofen inträffar ändå en thanksgiving-kväll när deras dotter leker med grannflickan efter en gemensam middag. Barnen är plötsligt spårlöst borta och det blir plågsamt uppenbart att det inte går att skydda sig från ondskan i världen.
Knepiga frågorMen vem är egentligen förövare och offer när pappa Dover spärrar in och torterar en ung misstänkt kille för att få svar där polisen gått bet?
Regissören Denis Villeneuve (”Nawals hemlighet”) ställer inledningsvis knepiga frågor och bygger sakta men säkert en medryckande story som spänner strax över två och en halv timme. Det blir utan tvekan mycket spännande.
Hugh Jackman spelar skjortan av sig själv och hans desperata pappa ligger långt utanför hans vanliga charmiga bekvämlighetszon.
Jake Gyllenhaal är också bra, om än vagare tecknad, som ambitiös polis som utreder barnens försvinnande. Hans trevande men obevekliga utredningsarbete avslöjar att oroväckande många i den lilla bygden har ett ibland symboliskt, ibland högst konkret, dolt rum där de mest hårresande saker utspelar sig.
Stundtals fascinerande
Kanske är det Gyllenhaals reprisering av en så småningom krackelerande mysterielösare som för tankarna till ”Zodiac”, kanske är det något i den stundtals tröstlösa stämningen, men i sina bästa stunder känns ”Prisoners” verkligen lika fascinerande som David Finchers lite underskattade mästerverk.
Ha mer på hjärtatTyvärr håller den känslan inte i sig hela vägen in i mål.
Att ha ett mycket realistiskt anslag som lovar en sak men som till slut mynnar ut i en fantasiartad och onödigt tillrättalagd belöning i slutet känns lite snopet.
Vår filmkultur verkar närmast besatt av historier om unga flickor och övergrepp. Det är klart att det går att göra dumkul underhållning av det, som i ”Taken”-filmerna.
Men för att göra kvalitetsdrama av varje förälders värsta mardröm, då borde man ha mer på hjärtat än vad ”Prisoners” i slutändan har. (TT)