Dokumentär
Regi och produktion: Magnus Gertten och Stefan Berg
Hösten 1998 bestämde sig Björn Afzelius för att ihop med sitt band spela in en sista skiva. Han var svårt märkt av cancer, rösten tunn och svajig, samtidigt oerhört gripande.
Björn ville leva, det vittnar "Tusen bitar" om. Han kämpade in i det sista och albumet "Elsinore" blev ett värdigt slut på karriären. Med "På egna vingar", till döttrarna Rebecca och Isabelle som en finstämd höjdpunkt.
Björn Afzelius var inte den som grät ut i kvällspressen, dödsbudet kom som en blixt från klar himmel för många av oss.
Sångaren/låtskrivaren/agitatorn Björn Afzelius var en paradoxernas man. Han hade svårt att tala om sig själv men lade upp hela sitt liv på skivtallriken. Ständigt hånad av kritikerna, men älskad av den breda publiken. Han stödde frihetsrörelser i Latinamerika, men skrev också en kritisk roman om diktaturens Kuba.
Filmen speglar detta, men är samtidigt en kärleksförklaring till musiken och tidsandan. Till Hoola Bandoola Band och egna bandet Globetrotters. Den tar också upp hans arbetsnarkomani och alla otaliga kärleksaffärer. Hur Björn hela tiden sökte bekräftelse.
Det som skiljer "Tusen bitar" från mängden är att filmarna har fått tillgång till Björn Afzelius privata arkiv med smalfilmer, diabilder, dokument, etc. Dessa autentiska bilder säger stundtals mer än tusen ord. Som sekvensen i ett klassrum när Björn – i platåskornas tidevarv – bär ett par spetsiga cowboyboots. Där kan man snacka om mod.
Musikerkollegan Mikael Wiehe bidrar med några pregnanta iakttagelser, men det som verkligen lyfter filmen är första hustrun Marianne Lindberg De Geers medverkan. Hon har ett sätt att berätta som gör att man lystrar. Och hon minns på ett befriande osentimentalt sätt. Jag ser gärna en dokumentär om henne vad det lider.