Det har gått 15 år. Erik Bäckström (Rolf Lassgård) har blivit skrivbordspolis, en av landets bästa förhörsledare. Nu tvingas han - ytterst motvilligt - att återvända till sina rötter, den miljö där den första "Jägarna" utspelades. En ung kvinna har försvunnit och man misstänker brott, vilket också snart bekräftas. Den lokala polisens slarviga och fördomsfulla utredning smulas sönder direkt av den erfarne mordutredaren.
Erik prövar fallet ur fler vinklar, och drar till sist en obekväm slutsats. Han har en personlig koppling till den han misstänker.
"Jägarna 2" är i likhet med ettan en film om makt och våld. Filmens kvinnor är lika utsatta i dag som för 15 år sen, jargongen lika hårdkokt, grupptrycket regerar. Naturen är lika storslagen och delvis skrämmande.
Kjell Sundvall står alltid för gott hantverk. Skådespeleri och regi imponerar.
Jämfört med ettan är detta en rakare krim-berättelse. Den bygger på antagonismen mellan Erik och den lokale, våldsamme polisen Torsten (Peter Stormare). Maktkampen mellan dessa två alfahannar är lika trovärdig som dramatisk. De tar verkligen ut känslosvängarna och det gillar jag.
Första filmen slutade med Eriks bror Leif tog sitt liv. Erik har inte bearbetat sorgen efter brodern och inte heller orkat med att ta kontakt med brorsonen Peter. Nu på plats konfronteras han med sitt förflutna och är tvungen att se sanningen om sig själv i vitögat. Det här gestaltar Lassgård mycket gripande.
Annika Nordin är också lysande i rollen som Torstens hårt pressade hustru. Unge Kim Tjernström, som spelar brorsonen Peter, övertygar också med känsligt spel. Men jag hade gärna sett att Lo Kauppi hade fått större utrymme. Hennes tuffa kriminaltekniker är en nödvändig kontrast till de kvinnor som skildras som offer.
Filmen når inte ettans höjder. Det nya manuset är inte lika mångfasetterat och handlingen är för förutsägbar. Vem mördaren är anar man tidigt och frågan är mest om denne ska åka fast eller inte. Filmen segar lite på slutet, är kanske en kvart för lång. Nagelbitarspänningen löses upp.
Men klart sevärd är den i alla fall, trots invändningarna.
Lollo Asplund