"Som en modern western om makt, sex och djur, lite som 'Jägarna' fast med tonårstjejer". Så beskriver regissören Lisa Aschan själv sin hyllade debutfilm.
Och visst bär den drag av en western. Emma (Mathilda Paradeiser) är främlingen som kommer till en ny miljö, ridskolan. De laddade duellerna mellan Emma och nyvunna vännen Cassandra (Linda Molin). Sammanbitna käkar, utmanade blickar, jeans och gevär?
På helspänn
Men också en lek med westerns schabloner. Tumbleweed, (en boll av torkat ogräs) som driver i vinden brukar symbolisera att vi befinner oss på en ödslig, övergiven plats. Men när gräsbollen rullar över vägen i utkanten av Göteborg skrattar jag. Det är en tunn gräns mellan dödligt allvar och komik i Lisa Aschans film som bidrar till att man sitter på helspänn från första filmrutan.
Emma och Cassandra träffas i stallet när Emma börjar träna voltige, djärv akrobatik på hästryggen. 15-åriga Emma strävar efter att ha kontroll, filmen inleds med att hon tränar lydnad med familjens collie. Men full kontroll och god teknik är inte allt, får hon direkt veta av sin dressyrlärare. Det gäller att ha utstrålning också. Har någonsin en 15-årig kille i fotbollslaget mötts av samma förväntningar?
Fantastiskt skådespeleri
Flickornas relation rymmer allt: rivalitet, åtrå, svartsjuka, klasskamp, närhet. Maktbalansen mellan utmanande Cassandra och tillknäppta Emma förskjuts gradvis.
Skådespeleriet är fantastiskt; rent och avskalat, liksom bildspråket. Mathilda Paradeisers talande ögon rymmer oceaner av känslor. Eller är det bara min tolkning?
För "Apflickorna" är i likhet med Ruben Östlunds "De ofrivilliga" och Jesper Ganslands "Farväl Falkenberg" den sortens film där du som åskådare får fylla i mycket själv. Som får dig att ifrågasätta dina värderingar och upptäcka dina fördomar. Det handlar om modiga, djupt originella filmer, som känns så äkta att man vill tro att de är dokumentära.
Nämnas måste också Maria Hedborgs dressyrlärare. Sträng och opsykologisk. Ändå lyckas den rutinerade aktrisen förläna sin rollfigur en viss ömhet, och det är fint. I en parallell till huvudhandlingen får vi följa sjuåriga Saras (Emmas syster) tragikomiska kamp att få sin kärlek till sin äldre kusin besvarad.
Emmas råd till sin ledsna lillasyster är lika krasst som hjärtskärande: "Du måste vara hård, du får inte visa vad du känner, då blir du bara sårad". Och handen på hjärtat - vem har inte själv tänkt tanken?