Det är negativt för det gör "Harry Potter och dödsrelikerna - del 1" till en transportsträcka fram till slutet. Personligen tror jag att det är fel att dela upp den sista och sjunde boken i två långa filmer som kommer att visas med sex månaders mellanrum.
Inte minst för att den förra filmen, som jag visserligen tyckte var den bästa hittills, också hade ett öppet slut som enbart blickade framåt. Det börjar kännas frustrerande att vänta på klimax.
Kantiga insatser
Frustrerande är också den bästa beskrivningen av min upplevelse av de unga huvudrollsinnehavarna och deras kantiga insatser.
Dödsrelikerna är en relativt långsam och mörk berättelse om stora utmaningar och stora känslor. Det ställer större krav på huvudtrojkans (Harry, Ron, Hermione) skådespeleri än tidigare. De klarar det enbart med nöd och näppe.
Även regissören vacklar lite. David Yates har annars imponerat på mig sedan han tog över regissörsstolen i och med den femte filmen, "Harry Potter och Fenixorden". Men här famlar han ibland efter rätt uttryck (och tycks ha vänt sig till "Star wars" och "Sagan om ringen" för inspiration). Speciellt i några scener med stor visuell potential.
Fängslande äventyr
Ett exempel är när Harry följer ett självlysande rådjur ner i en frusen sjö. Det skulle kunna vara magnifikt på gränsen till hisnande. Nu är det som bäst ett gott hantverk.
Trots dessa invändningar är "Harry Potter och dödsrelikerna - del 1" ett fängslande filmäventyr som får extra energi av att vi närmar oss slutet av Harry Potter-sagan. Kampen mot det onda är inte längre en lek utan blodigt allvar.
Det gör att det verkligen kittlar i magen inför den sista filmen, som kommer i maj.