Welcome to Hollywood! What's your dream? Det är inledningsorden i Pretty Woman där en gatuvagabond ger oss premisserna, att det är en saga vi ska se. Burlesque är också en saga. En musikalsaga om en ung lantflicka från Iowa som kommer till LA med drömmar om? ja, tydligen att sjunga på klubben Burlesque iklädd fula underkläder.
Burlesque är tyvärr inte lika smart eller charmig som Pretty woman. Här finns ingen tydlig medvetenhet som kan mildra klichéerna. Inte någon leende Julia att locka tankarna bort från den smutsiga kommersiella exploateringen som skymtar (tydligt) i bakgrunden.
Det enda Burlesque har är musiken och Christina Aguileras röst. För hon kan verkligen sjunga, speciellt när hon lägger åt sidan sitt överdrivande wailande. Problemet är att hon inte är någon vidare skådis och dessutom får de mest hiskeliga kommentarer att jobba med. Inte ens skådisässet Stanley Tucci som brukar kunna ge pondus åt minsta lilla vimsighet har någon chans att klara sig ur spelfilmsdelen av Burlesque med hedern i behåll.
Det är musikalnumren som trots ett överdåd av till synes feldesignade underkläder räddar Burlesque från total katastrof. För det här med filmade musiknummer kan jänkarna. Musiken, takten och stegen sitter där de ska och sprider glädje och energi ända fram till nästa talade replik. Och det får mig att tillfärligt ignorera att det är brorsan till skaparen av burleska musikprodukten Pussycat Dolls som ligger bakom Burlesque.