Familjefilm
Regi: Paul King
I rollerna: Hugh Bonneville, Sally Hawkins, Nicole Kidman
Det är svårt att tänka sig något mer engelskt än björnen Paddington. Med sin grundmurade artighet, blå duffel och förkärlek för apelsinmarmelad har han blivit en symbol för England i allmänhet och ett idealiserat London i synnerhet.
Men faktum är att Paddington inte är engelsman. Redan i den allra första boken från 1958 slog författaren Michael Bond fast att Paddington är en peruansk flykting, som kommer med en lapp om halsen ("var snäll och ta hand om denna björn") och söker asyl i Storbritannien.
Bond hade inspirerats av de evakuerade Londonbarnen under andra världskriget, och av möten med östeuropeiska flyktingar under efterkrigstiden.
Och därmed försvinner alla farhågor om att en filmversion av "Paddington" skulle kännas mossig när vi skriver 2015. Kanske kan den rent av ses som en motreaktion på de främlingsfientliga strömningarna i Europa.
Filmen tar sin början i den peruanska djungeln, där en oväntat civiliserad björnfamilj får besök av en brittisk upptäcktsresande. Kulturutbyte och marmeladkärlek uppstår, och när en jordbävning drabbar björnarna många år senare bestämmer de sig för att skicka flockens minsting till London.
Han gömmer sig på ett fartyg och hamnar så småningom hos den engelska familjen Brown, som motvilligt tar sig an honom och ger honom namnet Paddington. Men idyllen hotas av Paddingtons förmåga att ställa till trubbel, och när han dessutom får en mordisk djursamlare efter sig blir det riktigt farligt.
Så farligt att filmen kanske passar bäst för robusta barn. Nicole Kidman är otäck i skurkrollen, med stilettklackar och iskalla ögon. Tröttsamt skojande med män i kvinnokläder drar också ner intrycket en smula.
Men för den som gillar slapstick och ultraengelskt mys (såväl lorden i "Downton abbey" som den nuvarande Doctor Who dyker upp i bärande roller) så är "Paddington" ett finfint familjenöje – med humanistisk guldkant. (TT)