Tilliten bristern när Marie (Livia Millhagen) och Thomas (Rolf Lassgård) ska skiljas i Richard Hoberts nya film "Kärleksbevis".
Han stannar till en stund i Östergötland på sin bilfärd från Stockholm ner till huset på Österlen i Skåne. På måndagskvällen var det galapremiär, en succé.
– Jag får mejl och meddelanden hela tiden nu, många är överraskade, chockade och skriver att de tänker mycket på filmen i efteråt. Än så länge kommer den att gå upp på hela 231 biografer runt om i landet, säger Richard Hobert.
Redan under den norska filmfestivalen i Haugesund i augusti anade han att något stort var på gång.
– Vi fick en fem minuters stående ovation efter att vi visade den, då förstod jag att det här kommer blir något alldeles särskilt.
I “Kärleksbevis” får vi möta Marie (Livia Millhagen) och Thomas (Rolf Lassgård) som är på väg att skiljas. De ska sälja sitt gemensamma hus ute på landsbygden och Marie åker dit med förhoppningen om att det blir en snabb affär, men väl där blir hon varse att försäljning och flytt kantas av en rad hinder som Thomas dittills inte nämnt. Det som bara skulle ta ett par timmar ordna kommer att ta dagar att slutföra.
Den självmordsbenägne Thomas kan uppenbart inte släppa Marie. Han känner sig sviken efter 20 års äktenskap. Samtidigt har Marie träffat en ny kärlek och ett allt mörkare och desperatare triangeldrama utspelar sig i den isolerade miljön.
– Det utvecklar sig till en psykologisk thriller. Det är viktigt för mig att vi känner sympati för och förstår alla karaktärerna i filmen, att vi kan identifiera oss med dem, även om vi vartefter får allt svårare för vad de gör. Samtidigt vet vi själva att vi ofta tänkt mörka och förbjudna tankar även om vi inte agerat efter dem.
Idén till “Kärleksbevis” har grott under många år. Richard Hobert ville utforska tilliten och vad den betyder för oss, inte bara i nära privata relationer utan också i vårt samspel i hela samhället.
– Det är en viktig del av vårt identitetsbyggande, vi lämnar över en del av oss själva till andra människor, organisationer eller vad det kan vara och förväntar oss trygghet och vissa saker tillbaka. När förtroendet krossas förlorar vi oss själva. Det Thomas vill ha av Marie är sanningen och ärligheten, även om den gör ont, det är för honom det yttersta kärleksbeviset.
Rolf Lassgård, Hedda Rehnberg och Livia Millhagen i Richard Hoberts mörka triangeldrama "Kärleksbevis".
“Kärleksbevis” förenar många element, här finns relationsdramats igenkännande smärta och tragikomisk värme, thrillerns psykologiska kyla och dessutom en lek med rena skräckmoment. Marie och Thomas hus ligger så beläget att de fått problem med vildsvinshjordar som omringar det om nätterna. Naturen och det vilda tränger sig på.
– Ett genomgående mantra i filmen är att allt ska skötas på ett “civiliserat vis”, skilsmässan och bodelningen och så vidare, samtidigt går karaktärerna mot att bli alltmer “vilda” precis som naturen som omger dem.
"Kärleksbevis" överraskar och chockar med rena skräckfilmsmoment.
Richard Hobert är en av våra främsta och mest framgångsrika regissörer, han har skapat film i över 40 år. Först gjorde han tv-produktioner och därefter många populära långfilmer. Under 80-talet regisserade han bland annat ett par av de långfilmslånga avsnitten av serien “Skånska mord” (1986) med en synnerligen mordisk Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen.
De tre påkostade och internationellt prisade tv-filmerna “Sommarens tolv månader” (1988), “Ålder okänd” (1991) och “Den femtonde hövdingen” (1992) gjorde det möjligt för honom att inleda sin stora svit “De sju dödssynderna”, sju filmer inspelade under åtta år som binder samman tre faser av det moderna svenska samhällets framväxt, det förmoderna, det modernistiska och det postmoderna.
– Jag fascinerades av hur människor hade identifierat just dessa sju starka drivkrafter som synder, begär som både kan vara destruktiva och konstruktiva. Dessutom ville jag göra ett antal filmer om Sverige, om de tre generationer som fortfarande levde sida vid sida på den tiden, de gamla arbetarna som byggde Per Albin Hanssons folkhem, deras barn som sedan gjorde uppror på 60- och 70-talet och den senare generation som jag kallar “punkarna”. De filmerna var jag tvungen att göra då, för i dag har vi mist de sista av den gamla arbetargenerationen.
Ofta har det beskrivits som att den redan då mångfaldigt prisade Richard Hobert, Ingmar Bergmans favorit (demonregissören visade den första filmen “Glädjekällan” (1993) för nära och kära på Fårö och prisade samtidigt “Robert Hobert”!), överöstes med pengar för att göra ett filmprojekt av Bernardo Bertolucci-proportioner, men så var det inte alls. Trots att Sven Lindberg fick en Guldbagge för sin huvudroll i “Glädjekällan” och Sven-Bertil Taube tilldelades samma pris (han skulle få det igen för sin huvudroll i Richard Hoberts film “En enkel till Antibes” (2011)) för sin insats i den andra filmen “Händerna” (1994).
– Nej, jag fick hälften av finansieringen för de första filmerna i sviten av Sveriges Television, men blev hela tiden motarbetad av konsulenterna på Svenska filminstitutet som inte ville att jag skulle få för mig att jag kunde ändra svensk film, för vad den var “bestämde” de. Till och med den sista filmen försökte de stoppa bara för att jag inte skulle få färdigställa mitt projekt.
Thomas (Rolf Lassgård) har svårt att släppa taget om Marie (Livia Millhagen) i Richard Hoberts "Kärleksbevis".
Richard Hobert har mycket att säga om svensk filmpolitik och hur mycket maktspel och ideologiska styrningar som pågår både i det öppna och under ytan. Samtidigt är han stolt över det han har skapat trots motvindar.
– Just nu är “Kärleksbevis” favoriten förstås, men med “Glädjekällan” lyckades jag verkligen fånga ett sagolikt Sverige. Jag brukar inte se på mina filmer i efterhand, men den kan jag ta fram och titta på vart femte år så där.
– Sedan är jag väldigt stolt över “Spring för livet” som kom 1997, ingen i Sverige hade skildrar flyktingarnas situation då, det fanns bara ungdomsfilmer med någon slags Romeo och Julia-teman kring mötet mellan kulturer. “Spring för livet” är så bra och ständigt aktuell att den hade kunnat gå upp och hävda sig på biograferna i dag.
Finns det gemensamma drag i alla de filmer du skapat?
– Ja, det gör det. Jag har alltid intresserat mig för mänskliga relationer, det är vad alla mina filmer handlar om. Och så återkommer det ett ständigt grepp, jag låter alltid mina karaktärer i början av filmerna befinna sig ett ganska vardagligt sammanhang innan de ställs inför ett dilemma som förändrar allt.
På fredag är det Sverigepremiär för “Kärleksbevis” och Richard Hoberts nya film kan ses på biografer över hela Östergötland.