Science fiction
Regi: Andy Wachowski och Lana Wachowski
I rollerna: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne
Åldersgräns: 11 år
Det finns så mycket bra att säga om syskonen Wachowski. Deras megahit "Matrix" har till exempel en given placering i modern populärkulturs högsta liga. Sedan dess har det gått upp och ned. Men till och med när de varit dåliga som med den ambitiösa reinkarnationskalkonen "Cloud atlas" häromåret har de alltid varit underhållande.
Tyvärr finns det bara en sak att säga om syskonens nya rulle: Den är ett haveri.
Det handlar om den ryska immigranten Jupiter (Mila Kunis), som försörjer sig på städjobb i Chicago. Men likt en viss Neo inser hon en dag att livet är så mycket mer än hon någonsin kunnat ana.
Några utomjordingar försöker nämligen döda henne men då blir hon lägligt nog räddad av Channing Tatum. Han spelar en slags kombo av människa och hund och skejtar runt i universum i ett par gravitationsboots, oklädsamt skägg och Spock-öron. Det visar sig att Jupiter är av kunglig börd, faktisk en reinkarnerad härskare över hela universum.
Tror jag i alla fall. För vad är det som egentligen står på spel? Vilka är alla de olika typerna som jagar Jupiter? Vänta, vad händer nu? Frågorna hopar sig och trots normalbegåvning är det knepigt att hänga med i handlingen, som antingen lider av ett kasst manus eller extremt sönderkompromissad klippning.
Det värsta av allt är att förvirringen leder till utmattning. I mitten är det svårt att hålla sig vaken vilket är ett dåligt betyg för en visuellt snygg sci-fi-rulle, som bjuder på överdådiga explosioner ungefär var femte minut.
Problematiskt nog visar Jupiter heller aldrig upp några ledaregenskaper, de där som filmen hävdar så hårt att hon genetiskt ska sitta på (tror jag). Hon lär sig inget heller, utan måste gång på gång bli räddad av Channing Tatum. Hallå, det är 2015, prinsessor räddar sig själva nu.
"Jag bara måste få veta vad fan som pågår", utbrister den storögda Jupiter till slut.
Tack, då är vi två. (TT)