Romantiskt drama
Regi: Christian Ditter
I rollerna: Lily Collins, Sam Claflin, Suki Waterhouse
Ibland känns det som att det bara finns två parvarianter i den kämpande genren romantisk komedi.
Variant A) Det omaka paret. Hon och han är varandras motsatser som verkligen, alltså verkligen, avskyr varandra. Ända till de som genom ett trollslag möts i regnet och inser att de älskar varandra. The end.
Variant B) Paret som egentligen, djupt därinne, alltid älskat varandra. Förmodligen har de varit bundna av vänskapens tunga bojor och därmed inte fått chansen att leva ut sin heterosexuella dröm med varandra. Men som genom ett trollslag möts de, kanske i en pool med kläderna på, och inser att de älskar varandra. The end.
”Love, Rosie” är en extremt långdragen variation av punkten B ovan. Den lite för snygga Lily Collins spelar Rosie, som sedan barndomen varit bästis med Alex, spelad av Sam Claflin med klar Hugh Grant-potential.
De gör upp planer på att flytta från England till USA och plugga efter studenten. Men på avslutningen ligger Rosie med skolans snygging och blir gravid. Karriärplanerna går om intet och Alex får åka ensam till USA medan Rosie satsar på livet som ensamstående mamma.
Det här låter kanske lite deppigt men filmen, och det är faktiskt det mest försonande draget, behåller en sorgfri och skönt icke-moraliserande ton genom tonårsföräldraskap och spruckna drömmar.
Rosie är en cool person och jag hade gärna sett filmen om hennes liv med dottern.
Men så var det ju det där med Alex. De följs åt på avstånd genom livet och lyckas några gånger bekänna sin kärlek men det är alltid något eller någon i vägen. Eftersom alla biroller är så kantigt tecknade och genuint osympatiska blir vägen fram till målet mest obegriplig och utmattande, snarare än den katharsis i solskenet som det förmodligen är tänkt.