Komedi
Regi: Jake Kasdan
I rollerna: Cameron Diaz, Jason Segel, Rob Lowe
I några minuter är igenkänningsfaktorn rätt hög. Cameron Diaz och Jason Segels trötta småbarnsföräldrar Annie och Jay måste ordna barnvakt för att hinna ligga, och har att göra-listor i tankarna snarare än spännande sexpositioner när det väl ska bli av. Amen.
I takt med att de shottar tequila börjar idén att spela in en sexfilm med Ipaden ("Vilken fantastisk kamera den har!") kännas mer och mer briljant. Och den frustande övertände Jays noppiga y-front får mer och mer kameratid.
Här börjar igenkänningsfaktorn krympa, för att tvärt bli väldigt låg. Möjligen obefintlig, faktiskt. För makarnas stora bekymmer visar sig snart vara att de äger alldeles för många Ipads ("Snacka om välbyggd teknik!"). Det ligger Ipads överallt! De har så många att de gett bort några bara för att bli av med dem. En till polaren, en till mormor, en till brevbäraren ("Det var ju ändå jul!"), en till en människa Annie just mött på en anställningsintervju. Som om det hängde tunga klasar av Ipads som hotade att bryta kvistarna av Apple-trädet om folk inte barmhärtighets-plockade dem.
Och nu delas deras tre timmar långa video, som i ärlighetens namn verkar innehålla mer maskerad och musikal än snusk, till alla dessa Ipads. Samtidigt får de sms i Iphonen från ett nummer de inte känner igen. Det är någon som har sett videon på en av dessa Ipads. Men vem kan det vara, det finns ju så många! Vem? VEM? De spekulerar, funderar, förförs, förfasas. Och man ba: Ring nummerupplysningen! Kolla hitta.se! Fråga Siri! Använd någon himla app i någon av era tvåhundrafyrtionio Ipads! Bara ni inte säger ordet Ipad en gång till!
Plotten då: De måste hämta hem alla sina blänkande Apple-produkter och radera filen. Snarast! Och här inleds något slags "Mission: Impossible"-uppdrag med en del oväntade situationer. Några rätt roliga, några riktigt roliga och några inte ett dugg roliga. Alla med minst ett lysande äpple i bild. Många även med en hårig mansstjärt.
Det är svårt att avgöra vilket som egentligen är mest besvärande. Den oblyga och illa dolda produktplaceringen eller den oblyga och illa dolda Jason Segel-rumpan.
Båda lämnar mig med en känsla av att publiken borde få betalt för att titta på dem. (TT)