Franske regissören Jean- Pierre Jeunet är mest känd för "Amélie från Montmartre" och "En långvarig förlovning", två filmer som trots sitt bildmässiga fantasteri och sin uppfinningsrikedom var grundade i realism.
Men innan Jeunet började regissera på egen hand gjorde han tillsammans med Marc Caro "Delikatessen" och "De förlorade barnens stad", där de två regissörerna kunde excellera i utflippade historier, karaktärer och miljöer.
Och det är till den sortens film som Jeunet nu återvänt med "Micmacs".
Hämnas sitt öde
Bazil blir träffad av en kula i huvudet. Det går inte att operera bort den. Han blir uteliggare på Paris gator, men träffar och flyttar in hos en udda samling personer som bor i vad som liknar ett hus byggt under en stor soptipp. Bazil ser en dag de två byggnader som tillhör stadens största vapentillverkare.
Nu ser han sin chans att hämnas, både för kulan som sitter i hans huvud och för det faktum att hans far blev dödad i krig. Nu ska vapentillverkarna försättas i konkurs, och tillsammans med sina nyfunna vänner sätter han en komplicerad plan i verket.
Häftiga bildfrossa
Detta låter Jeunet frossa i alltmer häftiga bilder och alltmer osannolika händelseutvecklingar. Realistiskt? Icke, men det är för den mesta delen väldigt underhållande. Visst, det går att klaga över att det händer så mycket och så fort att det ibland är omöjligt att lägga märke till allt - men hellre det än tomma bilder.
Vad titeln innebär? Det har jag fortfarande inte en aning om.
(TT Spektra)