Därför är "Vi måste prata om Kevin" en riktig skräckis för alla föräldrar, eftersom premissen här är hur otroligt illa det kan gå när det där finstämda inte funkar.
PusselspänningNär vi möter Eva (Tilda Swinton) är det uppenbart att något fruktansvärt har inträffat. Hon är utmärglad, bor i ett sunkigt litet hus och blir utsatt för öppen aggression av till synes främmande människor. Historien berättas inte kronologiskt, vilket skapar en pusselspänning som sakta byggs upp till ett fruktansvärt klimax.
Genom tillbakablickar får vi se ett välbeställt hem, ett på ytan glättigt familjeliv och en djupt olycklig Eva som inte kan hantera sin nyfödda bebis Kevin. Djupt inom sig kvävs hon av villalivet och saknar sin frihet. Kanske ville hon aldrig ha barn överhuvudtaget och nu sitter hon där med ett som bara skriker. Deras relation blir inte enklare med tiden, tvärtom. Kevin växer upp till en fullfjädrad psykopat.
Enormt vackerLynne Ramsay ("Morvern callar") har gjort en känslomässigt utpumpande film, som paradoxalt nog är enormt vacker, med röd blodliknande färg i nästan varenda scen, och en fantastisk Tilda Swinton som man ömsom lider med, ömsom knappt kan titta på.
Kan man födas ond eller blir man det om mamman inte instinktivt älskar en? Jo, det här filmen väjer inte för att krafsa runt bland så komplicerade frågeställningar och känslor att man blir provocerad åt vilket håll man än vänder sig. Och som man så ofta undrar i de här sammanhangen, där mammor blir så skuldbelagda - var är papporna?
I filmen är han (spelad av John C Reilly) en överkäck och mestadels frånvarande person som inte vill se vad som händer i hemmet. Överhuvudtaget är Eva väldigt ensam med Kevin, det verkar inte finnas några andra vuxna att luta sig emot och ingen tar hennes oro på allvar. Det visar sig bli ödesdigert.
Nog är det dags att börja prata om Kevin, för han finns där ute, vare sig vill vill se honom eller ej, men det är också dags att prata om alla runt omkring.
(TT Spektra)