Drama
Regi och manus: Roy Andersson
I rollerna: Holger Andersson, Nils Westblom, Charlotta Larsson.
Jonathan (Holger Andersson) och Sam (Nils Westblom) säljer skämtartiklar. Två föredettingar som hoppas att vinden ska vända. Så att människorna börjar tråna efter vampyrtänder, skrattpåsar och ansiktsmasken ”Morbror Entand”, en ny hopplös produkt som dock försäljarna väntar sig mycket av.
Det är förstås redan för sent. Alldeles för sent. Roy Andersson skildrar förlorare med ömsint blick. Det är en fröjd att höra Jonathan bräka mantrat: ”Vi vill ju bara hjälpa folk att ha det lite roligt” på äkta gnällbältesdialekt. Det är också fint att se att finns en vardagssolidaritet, i alla fall på bio. Jonathan och Sam känns som nutida upplagor av Samuel Becketts figurer Vladimir och Estragon i ”I väntan på Godot”. Eller påminner de mer om 30-talsidolerna Helan och Halvan? Vi skrattar med dem, inte åt dem.
Försäljarna skymtar fram i flera av filmens tablåer. Parets vedermödor blir filmens röda tråd, något som känns överflödigt. Roy Andersson hävdade själv i segerintervjuerna i Venedig (efter att ha vunnit Guldlejonet för bästa film) att ”det är så jävla trist med story och dramaturgi”.
Vad får vi i stället? Jo, en snabbtitt in i Roy Anderssons universum. Med dess tilltufsade vitsminkade gestalter, dess blekta färger (olivgrönt, brunt, beige), djupet i bilderna, solidariteten som drivkraft och musik som skapar känslan av tidlöshet. (Roy Andersson älskar gamla stenkakor, som Edvard Perssons ”Skånska slott och herresäten” eller Alf Pröysens ”Lilla vackra Anna”.)
När tidsmaskinen stannar på 1943 bjuds vi in på pusskalas på Halta Lottas krog i Göteborg i en av filmens mest rörande – och intrikata – scener. Tacka sångerskan Charlotta Larsson för det.
Backar vi tidsmaskinen ända till 1709 möter vi krigarkungen Karl XII och hans armé på väg mot det ödesdigra slaget vid Poltava. De hamnar på en sjaskig krog i en av Stockholms förorter. Karl XII rider in på sin stridshäst, blixtförälskar sig i den unge bartendern medan den oändliga raden av karoliner passerar revy. Elva minuter utan ett enda klipp. Ganska fantastiskt!
Men … där någonstans mitt i filmen börjar jag känna mig mätt. Tänker att formen som Roy Andersson vårdar så pietetsfullt faktiskt också kan bli en boja. Det kanske blir pretentiöst i överkant. Sång, kyssar och brännvin kan fortfarande skänka tröst och värme. Det är vackert så.
Roy Andersson funderar just nu på att göra en fjärde (!) del i trilogin. (För att utmana det omöjliga, gissar jag). ”Duvan” fick chansen, men orkade inte upp till andra våningen. Frågan är förstås om "Sånger från andra våningen" går att toppa.