Den animerade filmen "Insidan ut" avslöjar hur det ser ut inne i huvudet på oss människor. Där samsas de fem gestalterna Glädje, Vemod, Ilska, Avsky och Rädsla om att sköta kontrollbordet. Varje upplevelse, positiv eller negativ, sparas som en liten skimrande kula i minnet och kan projiceras efteråt. Städarna i minnesbanken sorterar bort gamla oanvända minnen – av fyra års pianolektioner blir bara "Köp varm korv" och några skalor kvar – men tröttnar aldrig på att spela upp en tjatig gammal reklamtrudelutt.
Man känner igen sig, kort sagt.
Filmen visar att idéer är glödlampor som skruvas fast i kontrollbordet.
En sådan glödlampa, en klart lysande 75-wattare, tändes i huvudet på George Lucas i början av 80-talet. Mannen bakom Star Wars och specialeffektbolaget Industrial Light & Magic bestämde sig för att satsa på datoranimation.
Animation är ju normalt en tidsödande och tålamodsprövande konstform, nästan lika gammal som filmen själv. Genom att teckna figurer, ruta för ruta, 24 bilder per sekund, kunde man skapa rörliga gestalter. Tecknad film innebar att bara fantasin satte gränser. Möss kunde tala. Elefanter kunde flyga. Sagor fick liv.
Med datorns hjälp kan arbetet med tecknad filmen underlättas enormt. Man skapar figuren en gång i datorn, sedan är det bara att dra i den och flytta runt den i datorn. Om tecknaren med möda kan rita tio myror kan datorn blixtsnabbt animera tiotusentals myror.
Den första datoranimerade scenen i filmhistorien finns i "Star Trek II: Khans vrede" (1982). Ingenjören bakom den var Loren Carpenter, som George Lucas hade anställt.
Samma år gick en annan film mycket längre. "Tron", om människor som fastnat inuti ett datorspel, hade spektakulär animation men en fånig story och blev en dyr flopp för Disney, som producerat filmen. I boken "Animation Art" (Flame tree publishing 2004) konstateras att datoranimationens genombrott försenades flera år bara för att "Tron" inte blev någon framgång.
Lucas sålde sin avdelning för datoranimation till Steve Jobs, mannen bakom Apple, i mitten av 80-talet. Loren Carpenter och de andra jobbade vidare med utveckling. Bolaget fick namnet Pixar.
1993 fick datoranimation sitt verkliga genombrott i Steven Spielbergs "Jurassic park" – och då handlar det bara om ett par minuter, de flesta dinosaurier i filmen är dockor i naturlig storlek.
1995 kom Pixars stora ögonblick. "Toy story" var deras första långfilm och den första helt datoranimerade långfilmen. Regisserade gjorde John Lasseter, född 1957, som jobbat på Disney och kunde konsten att berätta en historia.
Succén var ett faktum.
Bakom framgången fanns samma faktorer som när Disney slog igenom 1928. Disney hade en bra figur, Musse Pigg, som fick lansera ny, unik teknik: den första tecknade ljudfilmen. Dessutom hade han skickliga konstnärer som animatören Ub Iwerks.
I "Toy story" fanns allt detta: figurerna, tekniken, konstnärlig skicklighet – och en fin berättelse, om leksakerna som slutar konkurrera och hjälps åt i stället.
"Toy story" blev startskottet för en flod av datoranimation: "Shrek", "Ice age", "Madagaskar", "Dumma mig". Den animerade filmen har på 20 år gått från exklusivitet till överflöd. Datoranimation har möjliggjort filmatiseringar av "Sagan om ringen", "Harry Potter" och superhjälteserier.
Länge behöll Pixar ledningen, både tekniskt och med sina berättelser, och vann Oscar efter Oscar. Det var som om energin tog slut mitt i "Upp" (2009), när det dyker upp hundar med robotröster och den sorgliga sagan plötsligt blir andfådd action.
Det är därför så roligt att Pixar nu är tillbaka, och bättre än någonsin, med "Insidan ut". Det är en så klok och modig film, som kräver en del av sin publik men ger mångfalt tillbaka. Vid mitt kontrollbord, där Avsky och Ilska har sett så mycket datoranimerat strunt passera på senare år, styr Glädje och Vemod genom hela filmen. Jag har inte skrattat så på bio på åratal. Inte gråtit heller.
Och det handlar inte om tekniken. På Pixar är de kanske stolta över någon cutting edge-lösning som de använt, men det viktigaste faktorerna är levande människor, som skrivit en annorlunda och gripande berättelse och animerat sina figurer med talang och känsla som ingen annan.
Datorerna är bara deras verktyg.
Fredrik Kylberg