Skrattretande och rasistisk

CC American sniper

Foto: Keith Bernstein

FILM2015-01-22 06:00

Krigsdrama

Regi: Clint Eastwood

Med: Bradley Cooper, Sienna Miller, Luke Grimes.

Han dödade 255 människor – låg dold på hustak och sköt med stor precision och på långt håll mot bröstet eller huvudet. Men Chris Kyle var ingen efterlyst seriemördare. Han var en krypskytt i den amerikanska armén, där kollegorna vördnadsfullt hänvisade till honom som ”Legenden”.

Clint Eastwoods film bygger på Kyles självbiografi med samma namn, och skildrar hans resa från rodeoryttare i Texas till dödsmaskin i Irak, och därefter vägen tillbaka till ett normalt liv på hemmaplan. Det var Bradley Cooper som köpte bokens filmrättigheter, och han gör både huvudrollen och agerar producent.

”Baksmällan”-skådespelaren har nominerats till en Oscar för rollen, hans tredje nominering på lika många år. Och ”American sniper” är verkligen Bradley Coopers film. Han gör ett imponerade förvandlingsnummer. Med tillbiffad kropp och utskjutande underkäke spelar han Chris Kyle som korkad bondläpp och helylleamerikan, bödel och offer.

Filmen bjuder på små intressanta brottsstycken om Kyles pappa (en riktig hårding), hans bräckliga lillebror och hans ständigt försummade fru och barn, men de förpassas snabbt till skuggorna till förmån för Clint Eastwoods verkliga mål: att skildra krigshjälten Chris Kyle. Syret räcker inte till åt någon annan, och osmakliga detaljer om huvudpersonen har rensats bort (som att han har hävdat att han pricksköt 30 ”bråkstakar” i New Orleans efter orkanen Katrina).

Stundtals blir det en skrattretande studie i testosteronstint skrävlande, i andra ögonblick är filmen flagrant rasistisk. Jag väntar hela tiden på att Eastwood ska börja problematisera kring Chris Kyles dödande ur ett annat perspektiv än hur det påverkar hans mentala hälsa, men han tassar runt smärtpunkterna och kommer undan genom att konsekvent avhumanisera alla irakier i filmen.

Det endimensionella blir skrattretande tydligt i en av filmens mest absurda detaljer: att Chris Kyles nyfödde son konsekvent spelas av en plastdocka. Sorgligt passande för en film som väljer machomytologiska lovsånger framför verkligt liv.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!