Smart, snyggt och suggestivt

"Drive". Vår hjälte, eller antihjälte, är en namnlös ensamvarg utan historia eller rötter.

Smutsig t-shirt: okej. Kissa på golvet: inte okej.  Foto: Richard Foreman

Smutsig t-shirt: okej. Kissa på golvet: inte okej. Foto: Richard Foreman

Foto: Fotograf saknas!

FILM2011-11-18 17:30

"Var människa och en riktig hjälte", sjunger bandet College i slutet av "Drive". En perfekt summering av det existentiella dilemma som huvudpersonerna i "Drive" går igenom: att det kanske inte går att vara mänsklig och hjälte på samma gång. I en värld där det ljusa hotas av det mörka är kanske inte räddningen godhet?

Modern western

"Drive" är en modern western. Vår hjälte, eller antihjälte, är en namnlös ensamvarg utan historia eller rötter. Han försörjer sig på det han kan bäst, att köra bil. Han kör som stuntman. Han kör flyktbil åt kriminella. Han kör för att hålla sig lugn. Men så möter han grannen Irene. Hon bor ensam med sin son. Hennes man sitter i fängelse men ska snart bli fri. I mötet med Irenes ljusa värme börjar vår mörke bilförare se annorlunda på tillvaron. Det handlar befriande nog inte om sex, utan om något annat. Både för honom och Irene. Det handlar om tanken på ett ljusare liv.

När Irenes man kommer hem och får problem med sitt förflutna bestämmer sig därför vår iskalle hjälte att hjälpa till. Naturligtvis går det fel. För i den här världen går det inte att blanda det ljusa och mörka utan blodspillan. I den onda världen går det inte att vara human och kanske är ondskan hos vår "driver" det enda som kan rädda Irene och därmed det ljusa i världen.

B-filmskostym

Danske regissören Nicolas Winding Refn ("Pusher") har lyckats ta något ganska simpelt och göra det stort. "Drive" är både en b-film i smart förpackning och en intelligent film i b-filmskostym. Exakt vilket spelar ingen roll. Inte när det är snyggt och suggestivt och, helt enkelt, bra.

Suveräna skådespelare

Tidigare i veckan recenserade jag senaste "Twilight-filmen". Där stirrade de unga skådisarna tomt ihjäl berättelsen. Här är det tvärtom. Det är blickarna som ger liv. Winding Refn håller tempot lågt, tvingar oss att vänta på den oundvikliga explosionen och låter filmens suveräna skådespelare tala med varandra utan ord. När Ryan Gosling och Carey Mulligan tittar på varandra översköljs jag av en sjö av känslor och tankar. Mest om film som berättarmedel. Lite om livet. Det är hur som helst en fröjd att se.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!