Äventyr-sci-fi
Regi: Wes Ball
I rollerna: Will Poulter, Dylan O'Brien, Patricia Clarkson
Att bli inslängd på ett begränsat område med enbart ett gäng oduschade tonårskillar som enda sällskap låter som en absolut mardröm. För Thomas, som i och för sig också är en tonårskille, händer just detta. En dag blir han levererad i en mystisk hiss till ett egenförsörjande samhälle med ensamma pojkar, omgärdat av en stor, skräckinjagande labyrint. In i labyrinten får bara de coola "springarna" ta sig in. I bästa fall återvänder de.
Genast hopar sig frågorna hos den nyanlände Thomas, som utan några tidigare minnen kastas in i en ny hård tillvaro: Vem är jag? Vad är det här för ställe? Vad gör vi här? Och jisses vad spännande den där förbjudna labyrinten verkar vara.
"The maze runner" är helt enkelt en snabbkurs i existentiell tonårsångest som följer genrens regelbok till punkt och pricka: En potentiellt dödlig spelplan, check.
Ett samhälle indelat i tydliga grupper, check.
En huvudperson som snabbt inser att han är utvald och "inte som alla andra" (att vara som alla andra är nog det värsta som kan hända i den här genren), check.
En uppföljare på gång, check.
Och det funkar. "The maze runner" är gediget gjord, spännande och mystikfylld. Den ser ut som en ungdomsdystopi och den låter som en ungdomsdystopi, trots avsaknad av romantik, och rör sig stadigt framåt utan att tappa riktning eller riskera att gå vilse.
Till slut kommer en Wendy, ok hon heter Teresa, till de förlorande pojkarna och då skakar marken naturligtvis lite extra. Men varken hon, Thomas eller någon av de andra karaktärerna är någon ny, på riktigt spännande och karismatisk, Katniss direkt.
"The maze runner", baserad på James Dashners förlaga, är ändå ett helt ok tidsfördriv för alla som längtar efter att lägga månadspengen på "The hunger games: Mockingjay – del 1", som dyker upp 21 november. (TT)