Hon beskriver tydligt hur hon vill ta sig ur sin egen kropp och att hon inte vill att det som har skett ska ha inträffat. Men det har det ju. Och 25 år senare är Ewa en 44-årig filmare och småbarnsmamma, utåt sett fullt fungerande, men våldtäkten finns ändå alltid med henne, trots att hon knappt minns vad som egentligen hände.
Faktiskt roligDet låter kanske tungt och visst finns här några nattsvarta passager som verkligen känns i magen. Men i det stora hela är "Våga minnas" mest allvarlig, ibland faktiskt rolig och inte arbetsamt jobbig att titta på.
Det har till stor del att göra med det vackra fotot- färgstarka naturupplevelser står i livfull kontrast till klaustrofobiska polisrum och laddade samtal vid olika köksbord.
För Ewa Cederstam bygger filmen inte bara kring sin egen upplevelse, det handlar minst lika mycket om hur hennes anhöriga har hanterat våldtäkten hon utsattes för. Både då, när hon fick gå ensam till rättegångarna, och framför allt efteråt när ingen har velat prata om den.
FörklarandeFilmen blir ett slags detektivarbete, på olika nivåer, för att bryta den där tystnaden. Dels konkret, genom utfrågningar av dem som finns runt omkring, äkta mannen, föräldrarna och bästa vännen och dels ett inre sökande efter minnen, starkt grumlat av förträngningsmekanismer.
Ändå är "Våga minnas" ingen skuldbeläggande uppgörelsefilm. De inblandade får chansen att förklara sig, varför de agerade som de gjorde. Det mänskliga tilltalet, som leder till otroligt starka scener är filmens största behållning. Den enda som skuldbeläggs är Ewa själv när hon funderar över om hon inte kunde ha gjort mer för att försvara sig eller förhindra våldtäkten. Så typiskt.
(TT Spektra)