Film om film är hett den här månaden. Och det är faktiskt främst Frankrike och USA som flörtar med varandra. I kommande "Hugo Cabret" hyllar Martin Scorsese franska filmpionjären George Méliès medan fransmannen Michael Hazanavicius lovsjunger Hollywoods stumfilmsera i "The artist".
Fenomenal Dujardin
Tillsammans vann de här två filmerna nyss tio Oscar och "The artist" blev utsedd till bästa film. Jag är inte lika knockad och tycker inte på långa vägar att "The artist" är en perfekt film men charmas ändå av filmens smittande hyllning till filmmediet.
"The artist" är alltså en modern stumfilm som hyllar gammal stumfilm. Filmen har textskyltar, ingen dialog (förutom en väldigt talande replik på slutet) och den är svartvit. Storyn kretsar kring en hyllad stumfilmsstjärna, fenomenalt spelad av Jean Dujardin, vars status dalar när ljudfilmen gör sitt intåg i filmhistorien. Den nya eran gestaltas av att det kommer en ny, ung talang som blir ljudfilmens nya stjärna. En inte helt ovanlig historia i denna begränsade filmfåra med berättelser om stumfilmsvärlden. Ett par exempel är "A star is born" och "Singin in the rain". Även "Sunset Boulevard" bör nämnas.
Smart och uttänkt
Faktum är att det mesta i filmen känns som om man har sett det förut och det är "The artists" akilleshäl. Allting är så smart och uttänkt med alla snygga referenser att tributerna ibland känns som tomma efterhärmningar som har svårt att riktigt engagera.
Personligen tycker jag att det är häftigare att se en gammal stumfilm som fortfarande kan upplevas modern än att se en ny film som försöker vara gammal. Räddningen är den underbart motsträviga kärlekshistoria som är kärnan i "The artist". Ett bevis på att en bra berättad romans aldrig känns förlegad eller uttjatad. Därför, trots mina invändningar, kvarstår det faktum att för en filmentusiast är det svårt att inte bli road av "The artist".