I mitten av "Winter's Bone" kliver filmens huvudperson, den unga Ree, in i ett främmande vardagsrum. En äldre kvinna sitter och sjunger för några gäster. Hon sjunger så sorgligt men varmt att jag vill kliva in i det där nedgångna vardagsrummet och bara lyssna.
I samarbete med Filmtrailer.se
Rakt i hjärtat
Scenen är kort men går rakt in i hjärtat. Den fångar något unikt. Att det gömmer sig något motsägelsefullt bakom det vackra. Att kvinnan inte skulle kunna sjunga så fängslande utan att ha levt i den hårda värld som finns utanför det där vardagsrummet. Den världen som Ree lever i.
Storhet under ytan
Ree är 17 år. Hon har tvingats hoppa av skolan för att ta hand om sina småsyskon och sin deprimerade mamma och än värre ska det bli. Ree får reda på att familjen kan förlora huset om inte hennes försvunna pappa dyker upp på sin stundande rättegång. Ree ger sig därför ut på en farlig jakt efter pappan bland hans kriminella kumpaner.
Den enkla ramhistorien i "Winter's Bone" är visserligen spännande men storheten finns under ytan. Där fullkomligen bubblar det av insiktsfulla djupdykningar och skarp samhällskritik. Korta men välavvägda fördjupningar likt den i vardagsrummet här ovan gör "Winter?s Bone" speciell; gör den till något mer än en kriminalhistoria.
Kuslig känsla
Det är en socialrealistisk thriller som utan pardon angriper en sällan skådad baksida av det amerikanska samhället. Ett samhälle som inte föder klassiska amerikanska drömmar utan i stället skapar ett missmod som lättast dövas med droger. Den världen har regissören Debra Granik en kuslig känsla för. Inte ett andetag tycks ha hamnat fel. Hennes perfekta gehör visar sig exempelvis i skildringen av naturen. Skogen som skulle kunna se romantisk och inbjudande ut framställs här som lika utarmad och karg som människorna. Hennes träd, precis som hennes skådespelare, ser ut att vara speciellt skapta för "Winter's Bone". Det är, kort och gott, perfekt.
Per Ericsson