Filmvåren 2011 verkar tyvärr vara synonym med vackra filmer utan innehåll. "Sucker punch", "Water for elephants" och nu "Red riding hood". Allt ser fantastiskt ut. Fotot, dekoren och skådespelarna. Men ingen av dessa filmer lyckas berätta några intressanta historier eller ge estetiken tillräcklig tyngd för att den ensamt ska kunna stå för behållningen. Det är filmer gjorda av regissörer som enbart vill leka med kameran, inte berätta intressanta historier. Snart får jag lust att ta i och skrika efter lite underhållning som vågar lyssna på Bertol Brecht som sa att tänka hör till mänsklighetens största nöjen.
För även om det inte precis verkar vara en briljant idé att göra modern långfilm utifrån supersagoklassikern "Rödluvan" hade jag ändå vissa förhoppningar på projektet. Jag har tyckt om regissören Cahterine Hardwickes tonårsfilmatiseringar, den starka "Tretton", lyriska "Lords of Dogtown" och storslagna "Twilight". Tyvärr verkar arbetet med "Twilight" ha rubbat Hardwickes verklighetsuppfattning och fått henne att tro att varulvar är detsamma som passiv romantik.
"Red riding hood" består till största delen av att rödluvan Valerie (Amanda Seyfried) slänger väna blickar mot den fattige trädhuggaren Peter (Shiloh Fernandez) medan smeden Henry i sin tur slänger lika väna blicka mot Valerie. Och visst, det finns en varg som har en konstig mental direktkontakt med Valerie som i sin tur riskerar att framstå som häxa men det är inte lika viktigt som att de förälskade får lov att slänga sina väna blickar mot varandra. Vargen och därmed det farliga är sekundärt. Märkligt, tycker ni kanske, i en film baserad på "Rödluvan och vargen". Jo, så kan man sammanfatta det.