Det börjar bra och intrigen nålar fast mig i stolen. I den klaustrofobiska öppningsscenen begår Julias synskadade tvilling Sarah självmord.
Snyggt och svalt
Julia, som lider av samma ärftliga ögonsjukdom, vägrar tro att allt står rätt till. Därför börjar hon göra efterforskningar. Samtidigt brottas Julia med sin egen syn, som gradvis blir allt sämre. Det är snyggt, sterilt och effektfullt. Liksom i "Barnhemmet" ligger det mer i potten än renodlad skräck. Här finns en bra story, ett lockande foto och bra skådespeleri. Jag blir också lite småskrämd av den osynlige mannen, som med sin fotoblixt gäckar synskadade Julia.
Förutsebar
Men trots det suggestiva bildspråket reduceras filmen till ett klassiskt exempel på overkill. För det blir snart uppenbart att regin fungerar på samma förblindande sätt. Den blixtrar till ibland men stryker mestadels runt i snygg scenografi och drar retsamt ut på handlingen, som blir allt tyngre att bära. Man ser också, trots alla förvecklingar, den utstakade kursen ganska klart. När så filmen börjar gå på övertid tröttnar jag.
Den osynlige gäckaren beskrivs i en scen som "en frånvaro - därför minns ingen honom". Precis så känns den här filmen - som ett uppehåll i det spanska skräckmanifestet. Läskig - men ändå ganska osynlig.
(TT Spektra)
VERONIKA ÅSTRÖM