En tonårspojke släpps ut från en anstalt. Han hämtas av sin far. De åker hem till gården på västgötaslätten. De säger inte mycket. Livet ska fortsätta som vanligt. Men det går inte. Och utanför står kameran och registrerar, lite på avstånd, hur alla rör sig långsamt, långsamt mot en katastrof.
Magnus von Horns debutfilm är av den sorten som får kritiker att jubla och festivaler att dela ut priser. På den svenska filmgalan i förra veckan belönades ”Efterskalv” med guldbaggarna för bästa film och bästa regi, och Mats Blomgren som spelar den handlingsförlamade pappan fick priset för bästa manliga biroll.
– Det tog lång tid att komma in i filmen. Länge känns den intetsägande, tycker Melinda Reyes Hiltunen som inte alls var bekant med vad ”Efterskalv” handlar om.
– Jag hade också försökt hålla mig okunnig om handlingen. Det tog väldigt lång tid att uppbåda ett intresse. Jag undrade länge vad det var för fel på pappan, om han var boven i dramat, säger Johanna Jungeklint.
– Den vill förmedla något, men jag blir väldigt frustrerad, säger Susanne Nordström.
– Jag hade sett guldbaggegalan, så jag visste ju lite. Mitt dilemma är: ska jag tycka synd om pojken, eller tycka illa om honom? Tala om vad han har gjort! Vi hade inte en aning. Är det rätt åt honom eller inte, fortsätter hon.
– Filmen klickade ingenting hos mig. Jag kan inte identifiera mig med någon i den, tyckte Olga Holmgren.
Av de små pusselbitar Magnus von Horn delar med sig av framträder så småningom sanningen: tonårspojken John har dödat en flicka och tillbringat två år i ungdomsfängelse. Han har suttit av sitt straff och försöker återvända till den enda tillvaro han känner till. Men är omgivningen beredd att förlåta honom?
– Det är en film som ställer svåra frågor om brott och straff, om skuld och förlåtelse. Filmen vill få oss att tänka. Men frågan är om det är bra att överlåta så mycket till publiken, säger filmcirkelns ledare Mattias Ahlén, som undrade om vi andra hade funderat mycket på filmen efteråt.
Olga Holmgren tyckte att filmen måste beröra henne djupare för att den ska dröja sig kvar i hennes tankar.
– Känslan efteråt var som efter en vanlig Hollywoodfilm: poff, så var den borta. Man ser så tydligt att regissören vill att man ska tänka mycket, säger hon.
– Jag gillar att konfronteras med något annorlunda, säger Melinda Reyes Hiltunen.
– Vi är så vana vid att få allt svart på vitt. Vi är bortskämda med att få svaret nerkört i halsen, tycker hon.
Susanne Nordström vill inte heller ha allt serverat från början:
– Jag gillar inte att när någon hostar i första scenen måste den dö på slutet, det är för enkelt. Men ”Efterskalv” utelämnar alldeles för mycket, tycker hon.
Susanne Nordström ger filmen en tvåa i betyg med motiveringen att den ställer fler frågor än den ger svar.
– Jag ger den en fyra, men med samma motivering, säger Melinda Reyes Hiltunen.
– Jag vill känna det febriga, som när Raskolnikov har mördat pantlånerskan, säger Johanna Jungeklint och refererar till Dostojevskijs ”Brott och straff” (1866).
– Det här är för mycket mellanmjölk för mig, jag vill ha den emotionella febern, fortsätter hon och ger filmen en tvåa.
– Jag skriver under på varje ord. Jag vill känna och regissören vill så gärna att jag ska tänka. Men jag ger den en trea, för att den väcker diskussion, säger Olga Holmgren.
Även Mattias Ahlén ger filmen en trea, med motiveringen att filmen inte berör honom på djupet – men att den ger oss mycket att prata om.
Männen i filmen säger å andra sidan nästan ingenting alls. Cirkelns deltagare, särskilt de de av oss som har erfarenhet från glesbygd, känner igen den typen av män, som saknar ord och i sin frustration tar till våld.
– Den där tragiska manligheten skulle vi behöva sätta oss och reda ut någon gång, konstaterar Mattias Ahlén.