Den här gången har vi sett ”Crimson peak”, sagan om en ung kvinna (Mia Wasikowska) på 1800-talet som lämnar Amerika för att flytta in i ett olycksbådande mörkt och gistet engelskt slott med sin make (Tom Hiddleston) och hans syster (Jessica Chastain).
Filmens mexikanske regissör Guillermo del Toro är mest känd för ”Pans labyrint” (2006), om en flicka som måste tampas med både mytologiska vidunder och sin fascistiska styvfar under spanska inbördeskriget. Han har också gjort två filmer om den missanpassade superhjälten Hellboy och science fiction-filmen ”Pacific rim”.
Att del Toro är förtjust i både fantasivarelser och realistiskt våld är alltså ingen överraskning, och i ”Crimson peak” finns såväl rödkladdiga, vandrande skelett som mer andelika gengångare och blodiga mord.
Men är det skrämmande? Och vill vi bli rädda?
Filmcirkelns ledare Mattias Ahlén började med att fråga deltagarna om deras relation till skräck. Susanne Nordström ger inget lättskrämt intryck, men är den som känner mest motstånd:
– Jag såg ”Omen” i tonåren, den gjorde mig jätterädd. Jag har varit märkt av den länge. Och när jag gick på gymnasiet skulle alla se ”Exorcisten”, och den vill jag inte ens prata om, säger hon med emfas.
Att gå och se ”Crimson peak” blev därför en utmaning för henne.
– Nej, det här måste jag planera, tänkte jag. Och så var jag bortrest i helgen och hade bara två dagar kvar. Och jag kunde inte gå när det var mörkt, det var uteslutet, så det måste bli en eftermiddag. Så jag flyttade ett möte på jobbet och övertygade en kompis om att hon skulle följa med, jag sade till henne att det var en kostymskräckis och då sade hon okej. Men hon höll mer för ögonen än jag gjorde, berättar Susanne Nordström.
Johanna Jungeklint är inte heller den som väljer skräck frivilligt, men hade en ganska njutbar upplevelse av filmens gotiska spökslott, där röd lera sipprar in underifrån och snö faller in genom taket
– Huset är så visuellt vackert! Den upplevelsen var superhärlig, tycker jag. Huset lever sitt eget liv. Och kläderna är fantastiska, tänk vilken känsla att få på sig de här klänningarna. Så det är också en film för modeintresserade, säger Johanna Jungeklint.
– Jag hade undrat om jag skulle kunna sova, tänk om jag måste krypa in till grannen i pyjamas i natt? Men jag blev inte så rädd. Det var ingen traditionell skräckfilm, tycker hon.
Melinda Reyes Hiltunen håller med.
– Jag skulle nog säga att det är en thriller. Den var mer spännande än skrämmande. Jag blev inte så rädd, jag blev nog mer nyfiken på upplösningen, att det var ett mysterium, säger hon.
Adam Söderström är den som är mest road av skräck, och förtjust i Guillermo del Toro:
– Jag gillar ”Pans labyrint”, så jag var nyfiken på den här. Jag hade läst lite om den innan, säger han.
På honom funkade filmen.
– Jag var inne i den här världen, totalt. Jag kände mig verligen indragen. Men det försvann lite när monstren kom.
Samma upplevelse hade de flesta: filmens svaga punkt är de röda skelettvarelserna, som inte ser särskilt realistiska ut.
– Jag hade hellre sett något mer psykologiskt, än någon som kommer krälande upp ur golvet, tycker Adam Söderström och får medhåll av de andra.
– Folk i publiken satt och skrattade så fruktansvärt. Det var jättelöjliga effekter, säger Olga Holmgren, som i och för sig tyckte om filmen.
– När jag berättade för min man vad vi skulle se så sade han ”Åh wow, Guillermo del Toro”. men sedan när jag visade honom trailern sade han ”det där tänker jag inte kolla på”. Så då fick jag gå själv, säger Olga Holmgren.
Hon hade svårt att acceptera att huvudpersonen överger den snälla, starka läkaren – ”han var ju en riktig man” – och följer med den mystiske engelsmannen.
– Tom Hiddleston var ju inte ett dugg snygg!
Susanne Nordström har också svårt att ta filmens kärlekshistoria på allvar:
– Hon etableras först som en stark och självständig författare, säger hon, och tycker att kärleken alldeles för fort försvandlar Mia Wasikowska till ett viljelöst våp.
– Men det är väl sådan man blir när man blir kär, säger Johanna Jungeklint.
Mattias Ahlén har också svårt att ta kärlekshistorien på allvar, liksom filmen i sin helhet, och ifrågasätter om effekterna alls behövs.
Den mörkrädda bibliotekarien Johanna Jungeklint är hur som helst glad att hon överlevt den här filmupplevelsen.
– Jag hade en enda mardröm efteråt, och den handlade om att en låntagare åt på min hand, säger hon lättat.