Vår cirkelledare, Mattias Ahlén, kläckte idén: var och en väljer ut en favoritfilm att tipsa om inför jul. Alla filmerna går att få tag på som köpfilm, hyrfilm eller genom hyrtjänster på nätet. Och som alltid när den här filmcirkeln träffas blev det en rolig och livfull diskussion. Här är våra tips:
"Hugo" (2011). Regi: Martin Scorsese.
– Det här är en film som passar hela familjen, gammal som ung. Och om man är intresserad av film får man något lite extra, säger Susanne Nordström.
"Hugo" är en visuell fest, helt olik Scorseses övriga filmer, som vann fem Oscar. Filmen handlar om en pojke (spelad av Asa Butterfield) som bor på en järnvägsstation i Paris på 30-talet och ansvarar för skötseln av stationens alla klockor. Där lär han känna en gammal man (Ben Kingsley) som visar sig vara stumfilmspionjären Georges Méliès, mannen bakom klassikern "Resan till månen" (1902).
– Den är långsam, eftertänksam och otroligt vacker, tycker Susanne Nordström.
Filmen har också Sacha Baron Cohen (känd som Borat, bland annat) och Christopher Lee i minnesvärda biroller, och hela berättelsen tickar på som ett välsmort urverk.
– Exakt!, säger Susanne Nordström.
"Niceville" (2011). Regi: Tate Taylor.
– Den här filmen ser trevlig ut – gult omslag, en rosa klänning, det verkar ganska monfritt – men den är extremt stark. Jag var inte alls beredd på något så starkt, säger Olga Holmgren.
"Niceville" (som heter "The help" i original) berättar om en ung journalist (Emma Stone) som återvänder till sin konservativa hemstad och börjar intervjua de afroamerikanska hembiträden som sköter markservicen i välbärgade vita hem som hennes eget. Det är 60-tal och medborgarrättsrörelsen är på frammarsch mot förtryck och rasism.
– Den handlar om ett intressant ämne: maktutövande. Vad får vissa människor att vilja styra över andra, säger Olga Holmgren.
Filmen har tolv huvudkaraktärer. Tre kvinnor Oscarsnominerades för sina roller i filmen, Octavia Spencer vann för sin biroll.
– Jag gillar filmer utan happy end. Jag skulle inte säga att filmen slutar sorgligt, snarare rättvist. Det är så det ser ut i livet, konstaterar Olga Holmgren.
"Belleville baby" (2013). Regi: Mia Engberg.
– Jag blev helt tagen när jag såg den, jag tänkte "Gud, kan man göra så här", säger Johanna Jungeklint.
"Belleville baby", som vann en guldbagge för bästa dokumentär, börjar med ett telefonsamtal. Regissören Mia Engberg blir uppringd av Vincent från Frankrike, en man som försvann ur hennes liv tio år tidigare, en man hon trodde var död. Han har en uppmaning till henne: "Berätta dina minnen av oss". Och det gör hon, med hjälp av sin kamera och sparade filmsnuttar från deras passionerade kärlekshistoria.
– Det är något i det här som är så jävla sorgligt. Hon är flickan i förorten som känner att livet pågår någon annanstans, den känslan skildras så bra, tycker Johanna Jungeklint.
– Filmen är fragmentarisk, som drömmar, säger Mattias Ahlén.
– Det normala är att filmaren söker upp någon som kan berätta, men hon gör alltså tvärtom, analyserar Melinda Reyes Hiltunen.
"Nynne" (2005). Regi: Jonas Elmer.
"Nynne" är Danmarks svar på "Bridget Jones dagbok": alltså en humoristisk film om en kvinnas kamp med karriären, konsumtionen och karlarna.
– Det här är gammal skåpmat. Det har varit en tv-serie som gick på någon kanal, typ TV4 Plus. Jag tyckte den var rolig för att det slutade alltid dåligt, säger Melinda Reyes Hiltunen.
– Är det en romantisk komedi, frågar Mattias Ahlén, som gillar den genren.
– Det står att genren är komedi, och den är romantisk. Otursaspekten finns i långfilmen också, men i tv-serien var det lite mer, där hade hon alltid otur, säger Melinda Reyes Hiltunen.
Melinda Reyes Hiltunen prisar också sin favorit för att den handlar mycket om vänskap och att hamna i absurda situationer: som att upptäcka att man suttit barnvakt åt sin fästmans unga älskarinna.
"Wild tales" (2014). Regi: Damián Szifrón.
Mattias Ahlén väljer att lyfta fram en favorit som vi såg med filmcirkeln i våras: den argentinska, helvilda "Wild tales".
– Yes, yes, yes, ropar Susanne Nordström.
– Den är ju så bra!, utbrister Johanna Jungeklint.
– Det är inte så ofta man får igång hela kroppen när man ser film, men vill ni ha en gastkramande fysisk upplevelse ska ni se "Wild tales", säger Mattias Ahlén.
Filmen består av sex separata historier, med hämnd och överhettade känslor som gemensamt tema.
– Det är en härlig adrenalinkick. Alla som gillar Tarantino borde kunna älska den. Man blir både bestört och glad, fortsätter han.