Det är en stor, rik buffé av fördomar och stridiga viljor som Helena Bergström dukar upp i sin film. ”En underbar jävla jul” landar någonstans mellan gapflabben i Kjell Sundvalls ”Tomten är far till alla barnen” (1999) och det frodiga familjedramat i Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982).
Oscar och Simon är förlovade och har flyttat ihop i en stor villa med renoveringsbehov. Till jul bjuder de hem Oscars fördomsfulla föräldrar, hans syster, hennes lilla dotter och något försupna farmor, samt Simons grekiska pappa, lillebror och frånskilda mamma med ung pojkvän.
Till allas överraskning bor också Simons barndomsvän Cissi i huset. Hon är höggravid, och hur det har gått till är nästan lika gåtfullt som när en annan höggravid kvinna anlände till Betlehem cirka tvåtusenfemton år tidigare.
Det blir en julafton bräddfull av känslor, både undertryckta och uttalade. Helena Bergström, som både regisserat, varit delaktig i manuset och spelar Simons mamma, har fått rätt mycket beröm för sin film. Men vad man tycker om den tycks vara ganska personligt.
Vi börjar med att fundera kring vad som var bäst i filmen.
– Vissa scener var helt fantastiska, säger Olga Holmgren som kommer från Ryssland och ser på den svenska julen med samma häpna ögon som invandrarna i filmen.
Oscar och Simon har sagt NEJ, det här blir inget knytkalas. Sitt ner och njut, vi bjuder på allt.
– Men det blev ju ett knytkalas i alla fall. Man kan aldrig slappna av i det svenska samhället, jag kände igen det så väl, säger Olga Holmgren.
Hon lyfter också fram skådespeleriet.
– Jag slutar aldrig förundras över alla dessa fantastiska svenska skådespelare, säger hon.
Melinda Reyes Hiltunen var nöjde med helheten, hur alla karaktärernas vägar flätades samman.
– Det var verkligen skickligt gjort, säger hon.
– Det var helt förutsägbart och jättetråkigt, tycker Susanne Nordström, och fortsätter med det hon gillade:
– Jag som älskar fördomar fick verkligen mycket för pengarna. Ibland är dialogen alldeles lysande, men ibland är den bara too much, tycker hon.
En höjdpunkt för henne, och alla andra, är Robert Gustafssons långa monolog när det brister för honom och han på omisskännligt vis hasplar ur sig exakt vad han tycker om allt och alla.
Johanna Jungeklint är djupare berörd av filmen, och berömmer hur den gestaltar alla huvudpersonernas inre konflikter, och hur deras förväntningar på den perfekta julaftonen börjar krackelera redan när de ser det risiga huset.
– Den gravida kvinnan har ett enormt inre krig. Och så vågar inte killarna berätta sanningen. Att bli bortvald på julen som hon blir är så sorgligt, den känslan kan jag relatera till, säger Johanna Jungeklint.
Ju mer vi pratar om filmen, desto tydligare blir det vilken stark känsla av sorger och förväntningar som står kring gravida Cissi.
– Jag trodde att filmen skulle vara roligare, säger Susanne Nordström.
– Jag trodde att den skulle vara tråkigare, säger Melinda Reyes Hiltunen.
Något vi alla kan enas kring är att slutet inte är riktigt lyckat. Där tappar filmen sin delikata balans mellan komedi och drama.
– Ju äldre jag blir desto mindre tycker jag om lyckliga slut, säger Olga Holmgren.
– Slutet var hemskt. Jag ska inte säga att det var krystat, men det kändes så plastigt, säger Susanne Nordström.
– Jag behövde inte ett sånt gullepluttslut, säger Johanna Jungeklint som ändå konstaterar att hon tyckte mycket om filmen.
Melinda Reyes Hiltunen ser nyktert på saken:
– Det är en julfilm. Man hade lätt kunnat bli besviken om det inte var ett lyckligt slut. Och den gravida kvinnan får familjen hon aldrig har haft. Jag kan inte önska mig mer av en julfilm, säger hon.