Sanna Lenkens film hade Sverigepremiär förra veckan. Den är mest omtalad för att Amy Deasismont, mer känd som popstjärnan Amy Diamond, gör sin filmdebut i den krävande rollen som 17-åriga skridskoprinsessan Katja.
Men huvudperson i filmen är lillasyster Stella, spelad av Rebecca Josephson, som beundrar sin vackra och duktiga storasyster och är hemligt förälskad i hennes skridskolärare. Hon vill berätta för sina föräldrar att storasystern är sjuk, men då hotar Katja henne. Maktlös ser Stella katastrofen närma sig.
Filmen väckte mycket känslor hos de nya deltagarna i Correns filmcirkel, som träffades för första gången härom kvällen i Correns hus.
Mattias Ahlén, som är filmkonsulent på Film i öst till vardags och recenserar musik och böcker i Corren, leder cirkeln som vanligt. Han börjar med att fråga lite om vilken slags film deltagarna föredrar.
– Från början gillade jag mest krigsfilmer, det beror på att när jag var typ 18 år ville jag bli spion, avslöjar Susanne Nordström.
Men framför allt tycker hon om drama, och det var cirkeldeltagrnas gemensamma nämnare. Alltså borde en film som ”Min lilla syster” funka.
– Det var ett gisslandrama, slår Susanne Nordström fast.
– Stella togs som gisslan av sin storasyster och det var fruktansvärt jobbigt. Så får man inte göra!
Johanna Jungeklint var starkt berörd av filmen. Hon fastnar för skildringen av systrarna, som ena stunden fnittrar tillsammans och nästa stund hatar varandra.
– Jag har inga syskon själv, så jag är lite fascinerad av hur syskonskap skildras på film. Emellanåt har de en sådan enorm gemenskap och kärlek. Men det som grep mig mest var föräldrarnas desperation och sorg, säger hon.
Adam Söderström är väl den som är minst förtjust i filmen, men även han reagerar på hur blinda föräldrarna i filmen är för vad som händer:
– Föräldrarna bara curlade och lillasystern blev helt bortglömd. Det var mest det som berörde mig, tycker han.
– Jag tycker att sidospåret med lillasystern och tränaren kunda ha utvecklats mer. Då skulle filmen inte vara så förutsägbar, säger Adam Söderström.
Melinda Reyes Hiltunen pekar också på hur föräldrarna råkar skuldbelägga lillasystern.
– De tar det sjuka perspektivet, säger hon.
Hon tycker att Amy Diamond inte är alldeles övertygande i sin roll, och tycker att filmen bitvis är krystad och överdriven – tills den kommer till den avgörande brytpunkten, när Stella måste välja väg.
– Jag hade svårt att beröras överlag, men i den scenen blev jag berörd. Då blev det som att jag mjuknade, säger Melinda Reyes Hiltunen.
Olga Holmgren däremot är mycket berörd av filmen, och framför allt av lillasyster Stella:
– Hon är en riktig hjälte för mig! Vid hennes låga ålder borde man inte behöva ta sådant stort ansvar. Jag fascineras så av den karaktären, säger hon.
Mattias Ahlén påpekar att hela filmen berättas ur Stellas perspektiv, och det är ett grepp som alla uppskattar.
– Det hade varit mycket svårare att visa vad som händer utifrån den sjuka systerns perspektiv, säger Melindas Reyes Hiltunen.
Stella spelas av Rebecca Josephson, som är barnbarn till skådespelaren Erland Josephson (1923–2012). Allt förhandsprat om filmen har handlat om Amy Diamond, men det är Rebecka Josephsons film. Hon gör en minnesvärd insats, nästan i klass med sin farfars roller hos Ingmar Bergman.
Filmen börjar och slutar med att Stella leker med en svart skalbagge hon fångat, och vi enas om att det knappast är sista gången vi ser Rebecca Josephson hålla i en bagge.