Det skymmer. En stjärna gnistrar klar, strax över horisonten. Jag pekar, visar barnen och berättar. Det är Eärendil vi ser. Han står vid rodret på sitt skepp Vingilot och han bär på den sista av silmarillerna, den ädelsten som ännu strålar av ljuset från Valinors två träd.
Eärendils öde är att segla över himlens ocean. Oftast ser vi honom i gryningen och skymningen.
Du säger kanske då, att det där är Aftonstjärnan. Du kanske påstår att det är en planet som heter Venus. Men även det namnet är myt och saga. Vad de gamla grekerna såg på himlen var den allra vackraste gudinnan, Afrodite, kärlekens beskyddare. På romarnas språk var hennes namn Venus. Antikens människor visste vad de såg på himlavalvet, och deras gudars namn lever kvar. Mars finns där, krigets gud, röd av blod, och snabbast kring solen färdas den bevingade budbäraren, Merkurius.
De gamla gudarna må ha lämnat vår del av världen för länge sedan, men de syns ännu på himlen.
Efter det sista stora kriget fanns inga sagor kvar. Inga gudar härskade oinskränkt över människornas värld. Vetenskapen var vad de överlevande hade att sätta sin tilltro till. Den var formbar och kunde användas till både goda och onda syften, den kunde ta oss till månen men den kunde också brukas till att smida ett vapen så fasansfullt att det hotade att utplåna alla Jordens släkten.
Och människorna i väster fruktade människorna i öster, som barrikaderat sig bakom järnridån, och de hotade att förgöra varandra.
När det såg som allra mörkast ut, kom räddningen från ett oväntat håll. Ett godmodigt, fridsamt och piprökande släkte som ingen fäst större avseende vid, trädde fram och gav människorna nya sagor. De var professorer i språk vid universitetet i Oxford.
En av dem hette CS Lewis, han skrev böcker om ett land som hette Narnia. Vid sin sida hade han sin gode vän JRR Tolkien.
Tolkien var professor i anglosaxiska. Redan i barndomen hade hans intresse fångats av främmande tungomål, han läste dem och behärskade många av dem och skapade även egna språk. Tolkien hade stridit i första världskriget men hemförlovats med skyttegravsfeber. I tryggheten bland hemlandets mjuka gröna kullar hade han påbörjat arbetet med sitt legendarium, en samling dikter och legender, en egen mytologi.
Hans tankar på vilka folk som skulle tala de språk han uppfunnit började ta form, och en av hans allra tidigaste gestalter var Eärendil.
Den första glimten av hans värld var en liten barnbok som hette "The hobbit" 1937.
Men riktig berömmelse nådde han på 1950-talet, när trilogin om Härskarringen begynnte sitt segertåg.
JRR Tolkien hade skapat ett helt universum. 1977, då fyra år förflutit sedan hans död, utkom "Silmarillion", sammanställd av hans son Christopher. Där gavs hela berättelsen om hur världen fick sin skepnad och om hur alla folkslag kom till. Där förklaras relationen mellan solen och månen och allt annat på himlen och jorden.
Tolkien hade som ingen annan modern människa skrivit en hel skapelseberättelse, byggt en egen värld för läsaren att kliva in och vistas i. Och läsarna strömmade till, de blev fler för varje år. Hos Tolkien kunde de både fly sin egen verklighet och se den återberättad och förklarad.
Ty även i Tolkiens värld stod de goda människorna i väster i skuggan av ondskans hotande välde i öster. En ålderdomlig och otidsenlig saga om hjältedåd och mod, och inte minst om hur de minsta och allra obetydligaste varelserna kunde ändra historiens gång, var precis vad några av oss behövde som bäst.
Andra sagor skulle berättas när han tystnat. Ett par av dem hade anspråk och dimensioner som liknade Tolkiens. En handlade om krig i en galax långt, långt borta, en annan om ett lärosäte för unga trollkarlar. Även dessa blev högt älskade av människor som trädde in i sagornas värld och aldrig helt och fullt återvände till vår egen.
En av dem som trädde in i Tolkiens sagoland bar namnet Peter Jackson och kom från andra sidan Jorden. Han fann en dyrbar skatt som skulle kunna göra honom rik och mäktig, eller föraktad och utskälld. En skatt som var vansklig att hanteras med, farlig men mycket åtråvärd: filmrättigheterna.
Ingen hade räknat med att en obetydlig skräckregissör från en sådan avlägsen plats skulle kunna bära och förvalta något så åtråvärt, men i Peter Jacksons händer blev Tolkiens ord till kött, alla hobbitar, trollkarlar och alver blev verkliga, fjärran platser vi endast sett i vår fantasi tog form och filmerna om Härskarringen öppnade en port där ännu fler människor gavs tillträde till Tolkiens värld.
Otaliga var de gestalter och händelser i böckerna som aldrig rymdes i filmerna, ändå kände vi som vistats där så länge igen oss i Peter Jacksons Midgård.
Så blev han rik och mäktig, och kanske förvreds hans sinne av framgången. Det var beslutat att Guillermo Del Toro skulle regissera filmversionen av "Hobbit". Men Peter Jacksom ville inte skiljas från sin skatt, sin älskade.
Förblindad av framgången klampade han tillbaka in i Tolkiens värld, den här gången övertygad om att han var dess härskare. Självsvåldigt blåste han upp den lilla barnboken från 1937 till en ofantlig bjässe, ett trehövdat monstrum som han fyllde med bataljer, meningslösa utvikningar och varelser Tolkien aldrig beskrivit.
"Hobbit: femhäraslaget" är den avslutande och förhoppningsvis sista filmen. Nästan etthundra år har passerat sedan JRR Tolkien inledde sin diktning. Det är svårt att läsa hans böcker nu utan att filmerna ställer sig i vägen för fantasin.
Även om Peter Jackson vill annorlunda kan jag önska att resten av Tolkiens värld ska få förbli sagor och legender för läsaren att tolka, och att vi aldrig ska få se Eärendil braka fram i sitt skepp i 3D, utan att han bara ska synas som en ovanligt starkt lysande stjärna om aftonen och i gryningen, på sin tysta vandring över himlavalvet.