Söndag kväll på Filmstaden. Det fnissas i salong fyra. Förväntningarna är ju hyfsat stora på Roy Anderssons nya film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" efter hans tidigare verk, guldlejonet i Venedig och kanske också efter avslöjandet att han stått modell för det senaste årets mest omtalade romangestalt, Hugo Rask.
En timme senare låter det annorlunda. En symfoni av snarkningar fyller biosalongen. Och jag måste erkänna att jag själv har nickat till.
Tablå staplas på tablå, liksminkade oformliga medelålders kroppar hasar fram i blekt ljus. Det här har vi sett förut. "Sånger från andra våningen" var en uppenbarelse och "Du levande" var riktigt bra, men när Roy Andersson vevar sitt positiv för tredje gången blir det . . . tråkigt.
Så får jag ju inte tycka. Alla recensenter är ju överens om mästerregissörens unika uttryck, även om de gärna håller fram att de tidigare filmerna var mer drabbande. Och festivaljuryn i Venedig var hänförd. Men det kanske var deras första möte med Hugo Rask . . . förlåt, Roy Andersson.
Den där mörka kvinnan som envist kladdar på en man i ett par scener, är hon en nidbild av Lena Andersson . . . förlåt, Ester Nilsson? Boken "Egenmäktigt förfarande" börjar med orden "Ester Nilsson hette en människa". Lena Andersson skriver nämligen om människor. Roy Andersson ser frånstötande kroppar i ledsamma miljöer, och deras samtal är bara läten utan sammanhang. Och när han levererar sin diffusa kritik mot Boliden sitter jag bara och retar mig på att elden är så taffligt datoranimerad.
Det är ju så förbannat tråkigt att inte bli hänförd, att inbilla sig att man ser igenom alla dimridåer och att tycka sig se alla kejsare stå nakna. Det var med samma känsla jag gäspade mig igenom Liv Ullmans "Trolösa" år 2000, efter manus av självaste Ingmar Bergman. Det måste ju vara bra, eller hur? En sådan gigant kan inte göra fel, väl?
Tro nu inte att jag hellre faller i farstun för allt Hollywood gör.
Före filmen visas trailers som väcker allt annat än lust. I "Unbroken" följer vi en kille som tar OS-medalj, tar värvning, tas tillfånga av japaner, tar sig hem . . . Hela filmen avslöjas, scen för scen.
Och sedan trailer för "Pride", ännu en av dessa härliga brittiska komedier som alla bara måste älska, om oborstad arbetarklass som bryter några tabun och löser alla problem genom att sjunga och dansa lite.
Tack och lov för "Gentlemen" av Mikael Marcimain. Den trailern väcker aptit. Och när Klas Östergrens skrivit manus kan vi tryggt räkna med att människan står i centrum.
Fredrik Kylberg vikarierar som nöjesredaktör. fredrik.kylberg@corren.se