Vi ska alla en gång dö. Vår värld kommer att gå under, det kan vi vara säkra på. Judendomen, kristendomen och islam berättar alla om hur vår civilisation ska komma till ett våldsamt slut. Samma vision fanns i världsreligionernas föregångare zoroastrismen, och våra nordiska förfäder väntade på Ragnarök.
Att vara ateist och söka sina svar i vetenskapen i stället ger inte mycket tröst. Klimatförstöring, krig och katastrofer är vad som väntar.
Några utvalda själar kommer till paradiset, de förtappade kommer till helvetet. Men värst blir det för dem som blir kvar EFTER apokalypsen. Om detta vittnar en lång rad filmer.
När Mad Max körde genom öknen i ”Road warrior” (1982) var hans enda mål att hitta mer bensin. Han stannade och delade en burk hundmat med sin hund, bekämpade lika bensintörstiga skurkar som klätt sig i en blandning av hockeyskydd, punkmode och homoerotisk rekvisita och körde vidare. Efter sig lämnade han en lång rad b-filmer på samma tema och ett mode som blev nästan lika stilbildande som ”Blade runner” från samma år.
Australiensaren George Miller var inspirerad av oljekrisen när han skapade Mad Max. En annan postapokalyptisk vision som snart är tillbaka på biograferna är ”Terminator” (1984). Där är premissen mer högteknologisk: det datoriserade försvarsnätverket Skynet blir medvetet om sin egen existens och bestämmer sig för att utrota mänskligheten. En liten spillra av vår ras utkämpar därefter ett ojämnt krig mot robotsoldater.
Skynet är alltså en artificiell intelligens, precis som Ultron i nya Avengers-filmen. Även han är fast besluten att utrota oss, för Jordens eget bästa. Och det kommer fler superhjältefilmer med lovande titlar, eller vad sägs om ”Thor: Ragnarok” (2017) och ”X-men: Apocalypse” (2016).
I ”Matrix” (1999) har maskinerna redan tagit över världen, och förslavat människorna, reducerat oss till biologiska batterier som lever i en skenvärld. Att vakna är att kliva rakt in i en mörk mardröm.
I ”De tolv apornas armé” (1995) är det ett virus som slår ut människorna, likadant i ”28 dagar senare” (2002) och de nya filmerna om ”Apornas planet” (2011/2014).
Receptet för den översvämmade världen i ”Waterworld” (1995) är enkelt: tag Mad Max, tillsätt endast vatten. Kevin Costner blev hånad för sin rollfigur, med simhud mellan tårna och gälar. Men ännu fånigare blev det när han som brevbärare skulle återupprätta en liten del av infrastrukturen i ”Postman” (1997), en film som i sanning är post-apokalyptisk.
Det finns bra efter-katastrofen-filmer, som Jeunets ”Delikatessen” (1991) och Pixars barnvänliga variant ”Wall-E” (2008).
Det finns också undergångsvisioner som är mindre troliga att vi ska få uppleva i verkligheten, som eldsprutande drakar i ”Drakarnas rike” (2002), utomjordingar som klonar Tom Cruise i ”Oblivion” (2013) och alla varianter av zombie-filmer.
Gemensamt för alla varianter är att det stackars människor som inte utplånas har en fruktansvärd framtid att vänta.
Två gånger har filmer skrämt mig på riktigt.
Första gången var 1984. Sovjet och USA kapprustade för fullt. Den brittiska tv-filmen ”Threads” tog det nukleära hotet på allvar och skildrade ett radioaktivt och plågat England efter tredje världskriget. Den var högaktuell, realistisk och slutade med att en ung strålskadad flicka födde ett svårt deformerat barn.
Ännu värre är ”Vägen” (2009), efter en roman av Cormack McCarthy. Den utspelar sig tio år efter en namnlös katastrof, kanske det meteoritnedslag som förr eller senare kommer.
Mad Max hade inget hopp, men han hade hundmat och han kunde samarbeta med människor han mötte. I ”Vägen” är hundmaten slut för länge sedan. Det är mörkt, kallt och trasigt, det faller svart snö och om du möter en annan människa riskerar du att bli uppäten. I ”Vägen” finns inga karismatiska skurkar eller spektakulära effekter. Bara hopplöshet och kannibalism.
Det är en plågsamt realistisk film. Se den inte.