Utan att det är planerat råkar min son och jag se Hitler dö på film när det har gått precis 70 år sedan han dog i verkligheten.
Han får vad han förtjänar: han blir skjuten, bränd levande och sprängd, tillsammans med alla de andra nazistledarna.
Filmen är "Inglourious basterds" (2009), där Quentin Tarantino tar sig friheten att tolka om historien på sitt eget sätt. Det är Tarantinos signum: han vet allt om film och hur normal dramaturgi ser ut – och så bryter han mot alla regler. Jättelånga, stillastående dialogscener. Överdrivet blodiga actionscener som aldrig hinner bli spännande. Och ingen som helst respekt för publikens förväntningar. Förväntar vi oss att hjältinnan ska dö snöpligt innan hon fått sin hämnd? Nej. Förväntar vi oss att Hitler ska dö i dubbla attentat i Paris 1944? Nej.
Men Tarantino förvanskar han inte det viktigaste: filmen berättar trots allt om nazisternas förföljelse av judarna.
Filmen slutar med att Brad Pitt säger "I believe this is my masterpiece". Det kunde Tarantino också säga.
När vi inser att vi prickat in 70-årsdagen är det bäst att titta på den verkliga historien också. Vi ser om "Undergången" (2004), Oliver Hirschbiegels drama om de sista ödesdigra dagarna i bunkern i Berlin. Hitler planerar och genomför sitt självmord tillsammans med hustrun Eva Braun, och deras kroppar bränns medan den sovjetiska armén rycker närmare.
Führern är lynnig och ond. Joseph Goebbels är ännu ondare. Men mest ondskefull är hans hustru Magda Goebbels, som förgiftar sina barn.
Det är en tung och obehaglig film, men samtidigt oemotståndlig eftersom den kliver så nära och berättar om ett av historiens viktigaste skeden. Det är en av alla lysande filmer som kommit efter milennieskiftet, där tyskarna bearbetat sitt förflutna. "Goodbye Lenin" om murens fall, "De andras liv" om DDR och "Der Baader Meinhof Komplex" om 70-talets terrorism är några av de andra.
Men obehagligast i "Undergången" är scenen där Hitler skriver sitt politiska testamente. Han förutspår att hans ideologi ska komma tillbaka, och nazismen resa sig på nytt.
Det går inte att hålla med om någonting annat han sagt någonsin, men på den punkten hade han tyvärr rätt.