Mellan kaffet och grönsakerna på Coop Forum sitter två små flickor och skrattar hejdlöst. De skrattar åt en anka i sjömanskostym som skjuter nötter på ett par ekorrar. Det är "Kalle Anka och nötkriget" (i original "Toy Tinkers"), en kortfilm från 1949 som visas på tv-skärmen i barnhörnan. Det är 65 år gammal underhållning, som uppenbarligen funkar utmärkt än i dag trots att filmen uppnått pensionsålder.
Den kortfilmen ingick i originalversionen av "Kalle Anka och hans vänner önskar God jul" som började visas 1960. Men 1967 ansågs filmen vara för våldsam och ströks ur programmet. Samtidigt gjordes flera andra ändringar. Och i några år var det ett levande program med några fasta inslag, och andra som byttes ut.
"Tjuren Ferdinand" kom inte med förrän 1971, precis som "Kalle Anka i djungeln".
Smaka på det, Kalle Anka-talibaner: "Tjuren Ferdinand" har inte alltid varit med.
Ja, jo, jag vet. Jag är också en Kalle Anka-taliban. Jag är den som aldrig kan tänka mig en julafton utan Kalle Anka. Jag är den som benhårt håller fast vid traditionen när allt fler fnyser åt den. Jag är den som lämnar matbordet och smyger iväg till tv:n prick klockan 15 när julmaten serveras kl 14.55. Och när jag väl är där, mitt i min allra heligaste julritual, brukar jag somna. För om sanningen ska fram kan jag alltihop utantill.
Jag växte upp med den föränderliga versionen av programmet, innan innehållet cementerades 1983. Jag önskar egentligen att fler inslag skulle bytas ut. Inte bara en reklamsnutt för årets lättglömda nya film.
Men när jag föreslår det för den klokaste person jag känner, min elvaåriga dotter, håller hon inte med. För mig var det en exklusiv möjlighet att se lite Disneyfilm. För henne består magin i att det förblir likadant. Och kanske är det ändå bäst att ha kvar Kalle Anka som en oas av igenkännlig trygghet att kunna årtervända till, även om åren går och allting runt tv:n förändras.