Fredrik Kylberg: Kvinnor har också Kraften

Kvinnor som gör skillnad, kvinnor som spelar huvudroller och en kvinna som plockar upp Luke Skywalkers borttappade lasersvärd. Och en kommunal biosalong som öppnade dörrar till hela världen, samtidigt som svensk film kämpar i motvind. Fredrik Kylberg ser tillbaka på filmåret 2015.

Svår konst. Rebecca Josephson imponerade i "Min lilla syster".

Foto:

FILMKRÖNIKA2015-12-31 06:00

Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hon har bara en arm, inget hår och absolut inget att förlora. Hon har en bil lastad med ödessystrar på flykt, och till sist får hon hjälp av ett gäng mc-burna tanter.

Hon heter Imperator Furiosa, hon spelas av Charlize Theron och hon är actionhjälte i en av årets bästa filmer: "Mad Max: Fury road". Tom Hardy ärvde Mel Gibsons gamla huvudroll som Mad Max, men Charlize Theron stal showen. Och hon var inte den enda kvinnan som stod i centrum på bio 2015.

När jag summerade för ett år sedan vad jag sett 2014 handlade det mest om män, män, män, både framför och bakom kameran.

Och så beklagade jag som vanligt att vi fått se för lite annorlunda film, från andra länder än Sverige och USA, i Linköping. Men på den punkten kom räddningen 2015: Linköpings filmsalonger. Sedan 31 augusti hyr kommunen salong 3 av Filmstaden. Plötsligt fick vi en störtflod av kritikerhyllade, prisbelönta kvalitetsfilmer, två nya varje vecka, från hela världen. Biografägaren SF verkar ha blivit sporrad av detta, för samtidigt har SF:s utbud breddats och vi har bland annat kunnat se guldpalmsvinnaren "Dheepan", det vodkaindränkta ryska dramat "Leviatan" och nu senast "Carol" om förbjuden kärlek på 50-talet.

Ska det gå till så här? Ska politiker påverka vilka filmer vi kan se?

Det finns de som tycker att våra folkvalda ska hålla tassarna borta och låta marknadskrafterna styra utbudet. Det finns också de som blir heligt irriterade när kvinnor ges en extra chans, eller andra kulturer får en hjälpande hand.

Statliga Svenska filminstitutets vd Anna Serner strävar medvetet efter att ge kvinnor och minoriteter mer utrymme i svensk film. Det tas inte väl emot av alla i en bransch som kämpar i motvind. Svensk film har det kämpigt i år: publiken sviker och kritikerna sågar. Själv undviker jag stolpskott som "Prästen i paradiset" och "Så ock på Jorden", men de svenska filmer jag har sett i år har både varit bra och levt upp till Anna Serners krav.

Det var "Min lilla syster" om systerskap och ätstörningar, "Svenskjävel" om en gästarbetande tjej i Oslo, "Cirkeln" om sex unga häxor, dokumentärfilmen om Ingrid Bergman och "Tjuvheder" om en kvinna på glid i Stockholm. Och så var det Helena Bergströms stora, varma och roliga ensembledrama "En underbar jävla jul" och inte minst Karin af Klintbergs "Trevligt folk", där Filip och Fredrik visade hur bra det gick när någon i Borlänge "tänkte jävligt långt utanför boxen" och startade ett somaliskt landslag lagom till bandy-VM.

De kanske inte är några episka kassasuccéer men allihop är väldigt bra filmer.

Floppar de för att tjejer har huvudrollerna? Knappast. Titta på "Hungerspelen" med Jennifer Lawrence. Eller, som sagt var, Imperator Furiosa i "Mad Max: Fury road".

Mad Max-filmen visar också hur bra det KAN bli när man återvinner ett gammalt populärt koncept, med både kärlek till originalet och nya, fräscha infallsvinklar. Ett lyckat exempel på en så kallad reboot, den nostalgiska farsot som kopplat sitt grepp om Hollywood. Samtidigt önskar jag att vi sluppit se "Terminator: Genisys", "Fantastic four" och den absolut gräsliga "Pan" som tömmer Peter Pan på all magi.

Det är en balansgång: det är ju så mycket svårare att ta presentera publiken för ett nytt universum, som i utskällda "Jupiter ascending", än att ta med oss tillbaka till "Jurassic world" eller ut på nya resor med samma gamla James Bond.

Men allra helst vill vi tillbaka till en galax långt, långt borta. Publiken rusar till "Star Wars: the force awakens" för att återse Han Solo, Chewbacca och prinsessan Leia, och för att lära känna Rey, den unga kvinnan som både kan laga Millennium Falcon och hantera Luke Skywalkers gamla lasersvärd.

"Star Wars: the force awakens" var förstås underbar att se för alla oss som är uppvuxna med "Stjärnornas krig". Lika underbart är det att se hur Disney-ägda Lucasfilm, med sin nya vd Kathleen Kennedy i spetsen, vågar ta samma viktiga steg framåt som kritiserade Svenska filminstitutet, och gör en kvinna, en afroamerikan och en latinamerikan till huvudpersoner i världens mest kommersiella filmspektakel. Nu blir de spel, lego och leksaker och visar barn över hela världen att inte bara vita män kan vara hjältar.

Men min favoritfilm 2015, som fick mig att både skratta och gråta mer än någon annan, var faktiskt en animerad barnfilm: Pixars "Insidan ut". Den var originell, nyskapande och djupt mänsklig. Och alla de viktigaste karaktärerna – Jenny, Glädje och Vemod – var tjejer.

Bäst på bio 2015

Här är årets bästa filmer, enligt Miranda Sigander som är journalist på Tidningarnas telegrambyrå, TT, i Stockholm och skriver majoriten av filmrecensionerna i Corren.

Årets bästa utländska filmer

1 ”Carol” av Todd Haynes. En lyxig julklapp till alla vuxna filmälskare. ”Carol” är sparsmakad men ändå en totalt uppslukande kärlekshistoria i elegant 1950-talsförpackning. Cate Blanchett är som vanligt felfri och Rooney Mara imponerar stort.

2 ”Birdman” av Alejandro González Iñárritu. Den avdankade skådisen Riggan Thompson försöker återuppfinna sig själv i en visuell karamell till film. Korta stunder av intima ögonblick dyker upp i ett hav av desperat kaos, som är konstant underhållande.

3 ”Insidan ut” av Pete Docter. En ny gripande och rolig klassiker från Pixar, fylld av värme, fantasi och kreativitet. Så fint med en barnfilm som slår ett slag för vemodet när alla känslorna kommer på en och samma gång.

4 ”Mommy” av Xavier Dolan. Moder-son-dramat med extra allt fick publiken att göra vågen i Cannes. ”Underbarnet” Dolan fyller filmen med visuellt hisnande tricks, en uppfriskande energi och rollfigurer man i princip aldrig har sett förut.

5 ”Rättegången – Ansalem vs Ansalem” av Ronit Elkabetz och Shlomi Elkabetz. Ett mycket imponerande, tragikomiskt kammarspel om en ”skilsmässa på hebreiska”, som engagerar på djupet från första rutan till sista.

6 ”Leviatan” av Andrej Zvjagintsev. Vackra och välspelade ”Leviatan” är en bredsida mot Vladimir Putin, ett kafkamässigt rättssystem och den korrupta maktelitens gangstermetoder.

7 ”Havets sång” av Tomm Moore. En svindlande, magisk resa som rör sig i samma värld som Hayao Miyazakis berättelser om till exempel Ponyo och Totoro. Animationerna är rakt igenom lysande och sopar banan med det mesta vad 3D-effekter heter.

8 ”Mad max: fury road” av George Miller. En spektakulär biljakt och en ny kvinnlig hjälte i ett vansinnigt här och nu. Med äkta desperation och årets mest påfrestande elgitarr – en uppenbar symbol för samhällets totala förfall – lyckades Miller skaka nytt, syrehaltigt liv i genren modern storfilmsaction.

9 ”Love & mercy” av Bill Pohland. Historien om Brian Wilson och hans Beach Boys blir oväntat engagerande och bjuder på alla låtar som man inte behöver vara ett fan för att ha inbyggt i sitt dna.

10 ”Sicario” av Denis Villeneuve. Emily Blunt lyser i rollen som FBI-agenten Kate, som slåss mot mexikanska drogkarteller. En ovanlig kriminalhistoria, som växlar mellan högintensiv spänning och vemodiga åkningar över ökenlandskapet.

Årets bästa svenska filmer

1 ”Min lilla syster” av Sanna Lenken. Ett varmt, rörande och välspelat drama om systerskap och ätstörningar som borde lansera Amy Deasismont och Rebecka Josephson som seriösa Guldbaggekandidater.

2 ”Tjuvheder” av Peter Grönlund. Människor i marginalen skildras med häpnadsväckande autenticitet i den här starka debuten där Malin Levanon övertygar som den utsatta Minna.

3 ”Cirkeln” av Levan Akin. Underskattad ”diskbänks-fantasy” som sågs av alltför få men som bjöd på ren filmmagi i månbelysta bergslagsskogar och en klockrent rollbesatt ensemble.

4 ”Svenskjävel” av Ronnie Sandhal. Bianca Kronlöf är en annan stark Guldbaggekandidat. Hon skiner starkast i det här arbetskraftsdramat som bjuder på igenkänning, starka repliker och ett härligt må-bra-slut.

5 ”Efterskalv” av Magnus von Horn. Stilistiskt säker debut som kyligt skildrar vardagen för den nymuckade John (en övertygande Ulrik Munther) i ett känslomässigt nedfruset landsbygdssamhälle.

6 ”Jag är Ingrid” av Stig Björkman. Dokumentären om Ingrid Bergman blev med rätta en publiksuccé och bjöd på nya insikter om den svenska superstjärnan, vars röst gjordes av Alicia Vikander.

7 ”Flocken” av Beata Gårdeler. Blev JK-anmäld och skapade debatt om likheterna med verklighetens Bjästa-fall. Själva filmen är dock en ruggig och skicklig uppgörelse med ett samhälle som vänder sig bort från offer och hyllar förövare.

8 ”En underbar jävla jul” av Helena Bergström. En vitsigt kul, modern och varm version av den klassiska julfirarfilmen, som blev en publiksuccé och roade kritikerna i lika stor utsträckning.

9 ”En man som heter Ove” av Hannes Holm. Gubbarnas gubbe Ove i Rolf Lassgårds tappning är lika irriterande som rörande i den finstämda filmatiseringen av den bästsäljande romanen.

10 ”Bikes vs cars” av Fredrik Gertten. Det dagliga kriget i trafiken skildras med stor passion i en film som är tankeväckande, snygg och mer aktuell än någonsin.

Fotnot: Listan utgår från de filmer som fått nationell biopremiär under 2015. Alla har inte visats i Linköping.

Läs mer om