En grupp män sitter runt ett bord på ett kafé. De flesta, men inte alla, är klädda i svart kostym. En av dem bläddrar i en gammal adressbok och muttrar högt för sig själv. En annan vägrar att lämna dricks, blir tillrättavisad av bordsgrannen men motiverar sin ståndpunkt i tämligen grova ordalag. En tredje man håller en lång och initierad monolog om vad Madonnas låt "Like a virgin" egentligen handlar om – exakt vad han kommer fram till i sin analys ska vi av hänsyn till känsliga läsare inte återge här.
Det är en rolig scen. Avslappnad, välspelad, naturlig, och inte så lite trovärdig i sin skildring av män som gör saker tillsammans.
Nästa scen: en blodig man som vrider sig av smärta och skriker högt.
Vad vi inte får se är själva actionscenen: rånet som hela filmen handlar om. Det får vi faktiskt aldrig se, trots att filmen hoppar fram och tillbaka i handlingen.
Quentin Tarantinos första film "De hänsynslösa" (i original "Reservoir dogs") kom 1992 och liknade ingenting annat. Den prisbelönades på några festivaler, bland annat vann den bronshästen på Stockholms filmfestival, men nådde inte ut till en bredare publik.
Ett par år senare var Tarantino hetast i Hollywood.
Då hade han skrivit manusen till Tony Scotts "True romance" (1993) och Oliver Stones mycket omdiskuterade och våldsamma "Natural born killers" (1994). Och framför allt hade han tagit Cannes-festivalen med storm och seglat därifrån med guldpalmen i sin hand. Han fick den för sin andra film, "Pulp fiction" (1994) och när den nådde svenska biografer en månad efter "Natural born killers" var Tarantino beryktad som både galet geni och osmaklig våldsverkare.
Roligare har jag sällan haft på bio.
Tarantino verkade medvetet strunta i hur en typisk amerikansk film ska se ut. Berättelsen blev en bisak, medan rollfigurerna fick blomma ut och bli verkliga, levande människor med sina långa vindlande samtal om popkultur, hamburgare och fotmassage. Slutet behövde inte vara ett slut, det kunde lika gärna komma mitt i filmen. På så sätt blev "Pulp fiction" en feelgood-rulle – att huvudpersonen Vincent Vega (John Travolta) blivit skjuten till döds spelade ingen roll när han gick ut levande i filmens slutbild.
Tarantinos inspiration kom från skabbiga, våldsamma b-filmer och europeiska dialogdrivna draman. När folk pratade lät de som folk. När folk blev skjutna hade de ont. När folk svor grät änglarna – av skratt.
På Oscarsgalan 1995 vann Tarantino och Roger Avery, som hjälpt till med "Pulp fiction", priset för bästa originalmanus. Alla filmer som försökte efterapa Tarantinos koncept de följande åren bara förstärkte känslan av att han var unik. Alla vanliga, kronologiska berättelser med normal, habil filmdialog kändes lika spännande som skolmat.
De kreativa musikvalen, det eleganta fotot och valen av skådespelare är också viktiga komponenter i Tarantinos verk. Han är den ende som kan avbryta en låt mitt i förtexterna och slänga på en annan.
Till sin åttonde och senaste film, "The hateful eight" har Tarantino engagerat den 87-årige kompositören och Polar-pristagaren Ennio Morricone för att skriva originalmusiken. Filmen är fotograferad i ett extra brett lyxformat av Robert Richardson, som Oscars-belönats för sitt arbete med Scorsese. I rollerna syns halvgamla, bedagade actionskådisar som Kurt Russell och Michael Madsen. Filmen är lång och omvittnat blodig. Allt är som det ska vara.