Regi: Todd Haynes
I rollerna: Cate Blanchett, Rooney Mara, Kyle Chandler
Åldersgräns: 15 år
Todd Haynes nya drama "Carol" är en lyxig julklapp till alla vuxna filmälskare, en sparsmakad men totalt uppslukande kärlekshistoria i elegant 1950-talsförpackning. Cate Blanchett är som vanligt felfri och Rooney Mara imponerar stort.
Läppstiftskanter på artigt bortvända cigaretter. Klirrande isbitar i stabila drinkar. Perfekt pudrade kinder och lagda frisyrer, som utstrålar omsorg och ekonomiskt välstånd. Det är 1950-tal i New York och Carol Aird rör sig med all den pondus som hennes situation kräver. I Cate Blanchetts fenomenala händer har melankoli aldrig skildrats så knäckande stiligt.
Den perfekta ytan till trots är Carol olycklig. Hon är mitt uppe i skilsmässan från sin make när hon en dag stiger in på leksaksavdelningen på ett exklusivt varuhus. Hon ska köpa en julklapp till sin dotter och möter det extrajobbande kassabiträdet Therese Belivet (Rooney Mara).
Carol påminner om ett lejon på nya jaktmarker, som cirklar kring den yngre, vackra, sökande kvinnan. Men det är till slut Therese som tar det första steget. Tillsammans utforskar de båda en gryende och oundviklig passion som motarbetas inte bara av dåtidens morallagar utan också av Carols desperate make.
Patricia Highsmiths roman ”The price of salt” ligger till grund för den här historien, som utspelas i en tidsanda som nästan känns exotisk. Känslor hålls tillbaka och dunkel dubbeltydighet präglar de till synes enklaste av konversationer. I dag, när var och ens inre är mer eller mindre allmän egendom är det som att vi nästan har glömt hur laddad intimitet kan vara. ”Carol” påminner oss. Och det är en njutning rakt igenom.
Givetvis inte för att det var bättre förr. Carols och Thereses romans riskerar att krossa dem båda, men dåtidens estetik och deras slutna förhållningssätt, som bara ögonblicksvis släpper in syre, resulterar i en av årets bästa filmer.
Todd Haynes (”Far from heaven”) har valt en snygg kronologisk struktur till dramat och han och skådespelarna håller publiken i ett stenhårt grepp rakt in i en slutscen som är så fullmatad av lågmält vibrerande spänning att man faktiskt glömmer bort att andas. (TT)