Dramakomedi
Regi: Tal Granit, Sharon Maymon
I rollerna: Ze'ev Revach, Levana Finkelstein, Raffi Tavor, Aliza Rosen, Ilan Dar
Åldersgräns: 15 år
En grupp till åren komna vänner som alla bor på ett svalt och behagligt ålderdomshem, drivs att uppfinna en manick som möjliggör för en döende vän i mycket dåligt skick, att på egen hand smärtlöst avsluta sitt liv. Uppfinningen fungerar så pass bra att flera vill använda den eller låta sina närmaste använda den, för att slippa en lång och plågsam dödsprocess.
Med lätt hand leker regissörerna Tal Granit och Sharon Maymon fram allvaret i berättelsen, om uppfinnaren av dödsmaskinen, Yehexkel (Ze'ev Revach), som får utstå att hans egen älskade Levana (Levana Finkelstein) hamnar i ett läge där hon önskar avsluta livet.
Färgerna är konstant sobra och miljöerna avskalade, men grepp som att brista ut i sång och vanlig hederlig slapstick är inte främmande element i "Avskedsfesten". En naken man i garderoben och en klent begåvad polis står för riktigt roliga scener i en film som handlar om döden, men också om den vänskap som skänker livet mening. Än är det en Woody Allen- film på hebreiska vi ser, än en tv-såpa och kanske ibland skymtar av ett Ingmar Bergman-drama.
Frågor väcks om dödshjälp, etik och konsten att dra moraliska gränser, om när människor ska få hjälpas mot döden, eller när de tvärtom bör räddas med uppmuntran att kämpa lite till. Och om när det är dags att ta farväl, att skiljas, trots att mer finns att ge hos den kvarlevande.
Som i en Dario Fo-pjäs, ger de komiska avbrotten paus och lättnad, genialiska skämt och farsartade situationer framkallar gapflabb utan att låta oss undkomma det allvarliga och tragiska i historien och i livet. I jämförelse med en annan film om gamla människor och döden, Mikael Hanekes "Amour", som är bra – men tung som bly – är "Avskedsfesten" en luftig maräng som kan uppskattas av finsmakare såväl som av andra. (TT)