Spoila inte, spoila inte, spoila inte. Uppmaningen från filmbolaget kan inte kommuniceras tydligare än vad det gjorts inför pressvisningen av "No time to die". Men bara för att få det ur systemet: Q har en nakenkatt hemma. Ok, just den informationen skickas det väl ingen insatsstyrka från spoilerpolisen med rätt att straffa.
Men "No time to die" bjuder onekligen på oväntade vändningar, även om alla de obligatoriska momenten (Aston Martin-jakt, fala kvinnor, en fantastisk titellåt av Billie Eilish) förstås finns med och sitter som smäckar.
Inledningen är nästan lika snygg som "Spectres" mexikanska dödsdags-öppning och anslaget är perfekt melankoliskt, i enlighet med lex Craig.
När Bond i slutet av "Spectre" körde i väg med sin Madeleine Swann (Léa Seydoux) kändes det som ett perfekt avsked.
Men det finns inget förflutet som inte kan komma och bita Daniel Craigs Bond i baken, och i "No time to die" får han all anledning att ge sig tillbaka in i matchen när hans gamle CIA-polare Felix Leiter ber honom att haka på och rädda världen.
Snart dyker svenske David Dencik upp som rysk forskare på lekfullt Borat-humör. Och i en mycket underhållande sekvens stjäl Ana de Armas hela showen som agent i högklackat på Kuba.
Fotot av svenske Linus Sandgren är enastående, musiken av Hans Zimmer är rysningsframkallande och att Phoebe Waller-Bridge ("Fleabag") är medförfattare till manuset har möjligen bidragit till att stundtals lätta upp den svärta som präglat de senaste Bond-filmerna.
Det omtag som gjordes när "Casino Royale" fick premiär 2006 var ett uppfriskande och helt nödvändigt steg för Bond-serien att ta för att fortfarande vara relevant. Alla agentfilmsklyschor fanns fortfarande kvar – så även nu – ända in i den storslagna finalen. Men James Bond blev tidsenligt gravallvarlig och det blåögda stenansiktet tilldelades också ett sårbart inre, där hans stora kärlek Vesper Lynd (Eva Greene) gjorde kaos.
Hennes ande har vilat över de efterföljande filmerna "Quantum of solace" (2008), "Skyfall" (2012) och "Spectre" (2015) och är högst närvarande även i den pandemiuppskjutna finalen.
Genom åren har det debatterats om hur obsolet den gamle sexistiske mördarmaskinen James Bond har blivit, både på kultursidor och inom filmernas egen värld. I "No time to die" fortsätter pikarna att hagla, inte minst när en ny 00-agent dyker upp, som inte bara är ruskigt kompetent, utan också en svart kvinna.
Men man ska förstås aldrig underskatta Bond och även om han inte har gjort annat än att försöka kliva av MI6 i fem filmer så sugs han alltid tillbaka. Här erkänner han till slut, tillsammans med Felix Leiter, att "det har varit ett fantastiskt liv".
