Filmrecension: Ömsint och rått om döden

I skånska Kävlinge har begravningsentreprenören Catty startat en frivilligverksamhet bestående av kvinnliga motorcyklister som tar på sig uppgiften att bilda mc-korteger vid begravningar. Med kortegerna vill de visa respekt och deltagande i samband med begravningar genom att följa ensamma avlidna på deras sista resa i jordelivet, ända fram till jordfästningen.

Dokumentärfilmarna Gilda Naumanen och Sara HT Olsson tänkte inledningsvis göra en film om mc-klubben Black Angels i allmänhet och kortegeverksamheten i synnerhet, men filmen kom att ta en annan vändning. Anledningen stavas Staffan, en motorcykelälskande cancersjuk man som med vetskapen att han ska dö söker sig till Cattys begravningsbyrå för att planera sin egen begravning.

Men Catty blir mer än Staffans begravningsentreprenör, och det är om deras nära vänskap "Black Angels" handlar. Filmen är en ömsint och på samma gång rå skildring av en vänskap som lever på lånad tid – för vad gör det med en vänskap att man vet att någon snart ska dö?

I och med sin cancerdiagnos bestämmer sig Staffan för att leva fullt ut, och det är på något sätt befriande att höra honom berätta om hur det känns att äntligen få utforska sin feminina sida med peruker och ballerinaskor. Lika givande är Cattys och Staffans samtal om vita arkiv, hojar, Queen och klackar.

Men framförallt är "Black Angels" en film om hur döden kan inspirera livet, hur motsägelsefullt det än kan låta. Det känns som en ynnest att få ta del av Cattys och Staffans vänskap, och att någon så öppet pratar om sin egen död förtjänar ingenting annat än den största respekt. I den bästa av världar är det en film med skinnklädda mc-kvinnor som kan få svenskarna att börja prata mer öppet om döden.